.

Jag har läst andra tredjedelen av boken om Nina nu. I början var jag tveksam till att hon kunnat skriva den själv. Hon förefaller så klok. Men plötsligt var allt så tydligt. Hon är en flicka som lever i den mest osäkra av världar. Hon vet inte vem hon kan lita på. I början älskar hon sin pappa. Livet blir förstört när han hämtas och döms till lägervistelse. Hon hatar allt och alla. Hon har ingen att tala med, och det är det jag tror är det farligaste av allt. Hon bär på så stor ångest, men kan inte lätta på trycket av den. Hon går så långt att hon iscensätter ett självmordsförsök med mormors opium. Men mormor hade redan spätt ut det, så hon överlever.

Något som jag tycker vissa folk gör väldigt bra, t.ex. judarna, det är att de samlar barnen medan de är små, jag tror de är tio år när de börjar med allvarliga diskussioner om livet (och gud naturligtvis). Vi svenskar talar inte så mycket med våra barn om sådana saker. Vi lämnar dem åt andra, och finns inte där när våra barn börjar fundera. Vi har så mycket att göra.

I Estland visste man alltid vad en est kan klara. De visste att deras förfäder alltid kämpat och aldrig gett upp. Och när det pyttelilla landet kunde slå sig fritt från både ryssar och tyskar 1918-20, då kunde alla se vad ett envist folk kan göra. Det stärkte dem. Och jag tycker att den känslan fortfarande lever för dem.

Kan vi tänka oss, att när som helst kan det komma in främmande människor och leta fram allt, till och med det mest personliga, och helt utan synbar anledning, läsa igenom och ha synpunkter på allt det vi gömt. Nina talar bara med en enda människa. Sig själv. I dagboken.

Jag minns när Anne berättade att man låg och sov på natten; så väcktes man av ljudet av en bromsande bil. Man höll andan och väntade. Är det vi nu? Nej, det var grannen den här gången. På morgonen var alla i den lägenheten försvunna. Vilken trygghet levde de i? Ett litet barn som inte pratar med någon måste bli helt förvirrad,

Ett av KGB understruket stycke:

17 jan 1934

När klockan var över elva på kvällen och vi satt och drack te kom Nikolaj och meddelade viskande atrt fastighetsförvaltaren skulle göra rzzia i natt. ”Åk härifrån genast” sa han till pappa. ”Alldeles strax.”Pappa var lugn och nästan lite godmodig, antagligen för att hans situation var så ovanlig. Han drack det sista av teet och åt sin smörgås, men jag märkte ändå att han skyndade sig och var lite nervös. … Jag kände mig inte alls väl till mods och hjärtat slog liksom inte riktigt jämnt.

När jag läste det här tänkte jag också på den estniske mannen som fick veta i förväg när det var dags för arresteringar. Då tog han kontakt med sina vänner vars namn fanns på listan, och sa åt dem att gömma sig en tid. Snällt? Ja, det är frågan. Fick man inte tag i de avsedda människorna, då tog man vilka som helst, även barn för att fylla upp till förväntat antal. För Nina och hennes pappa var det inte riktigt så. I det fallet gällde de bara en specifik person som skulle omhändertas.

31 januari 1934

Jag känner hur fruktlöst och missanpassat hela det moderna livet är, och det trycker mig. Att se orättvisorna, lögnerna och grymheten och känna att man är maktlös. Men vad ska man göra? Kommer människan aldrig att bli helt fri? Är det verkligen så att friheten bara är en illusion? Kan hela denna mångsekelgamla kamp som skull leda människan till friheten ha utkämpats förgäves?

15 december 1934

Hela dagen har jag kämpat förträffligt. Har sträckläst en roman om våra ryska terrorister utan att sluta ens när den smärtsamma, tunga och oföränderliga tanken bröt fram genom bokens kalla ord.

31 december 1934

Det har gått många dagar sedan Kirov mördades i Smolenyj av Nikolajev, medlem av en underjordisk terroristgrupp. … och de sovjetiska papegojorna och ja-sägarna har tagit till brösttonerna, viftat med knytnävarna och skrikit över huvud på arbetarna: ”Döda ormen!” ”Arkebusera förrädaren, som med ett skott har ryckt ifrån oss…” och så vidare. …

Och det är svårt att tro, att det i Europa på nittonhundratalet finna ett sådant hörn, där medeltida barbarer har bosatt sig, där vetenskapen, konsten och kulturen behandlas på ett så primitivt sätt.

Pappan visar sig vara en kvinnoföraktare. Det låter så illa i en familj med tre döttrar.

Nina mognar under de här åren hon skriver dagbok. Men det återkommer jag till i morgon.