.

Det var en vacker inledning på Olympiaden. Jag tyckte extra mycket om att det var fokus på ursprungsbefolkningarna.

Esterna hoppas mest på skidskytten Roland Lessing, som var fanbärare på öppningsceremonin.

 

Kommer ni ihåg Ants Antson?  Den sovjetiske olympiske guldmedaljören 1964 på1500 m skridsko. Han är est och berättar i Postimees i dag om hur det var att vara elitidrottsman i Sovjetunionen:

1963 i Oslo i en kamp mellan Norge och Sovjet var första gången han fick ta emot prispengar. En ny viktig erfarenhet. När han klev ner från prispallen kom genast en rysk ”kamrat” fram och beslagtog kuvertet med prispengarna. Själv fick han inte behålla någonting. Det var en stor summa i norska kronor.

 

”Hade vi sovjetiska idrottsmän fått behålla våra prispengar hade vi varit rubelmiljonärer. Vi fick aldrig behålla någonting, men när vi kom hem fick vi premier, som i och för sig inte var så tokiga efter sovjetiska mått, men miljonärer? Ha!

Efter en tid, 1967-68, hade vi lärt oss hur man skulle göra för att lura ryssarna. Medan man sakta lämnade prispallen smusslade man undan några sedlar utan att någon la märke till det. Och när man stod på maken var man tvungen att lämna ifrån sig kuvertet.

 

”Protesterade ni aldrig?”

 

”Protesterade! Hade man öppnat käften, var det slut med tävlandet, och protesterade man lite för mycket, då fick man tävla i Sibirien i fortsättningen. Men 1969 bad jag dem i stort sett dra åt helvete, och då var min karriär slut. Och alla utländska pengar tog de.”

 

”Var du avundsjuk på de utländska tävlande som fick behålla sina pengar?”

 

”Vi visste inte hur mycket pengar de fick, bara att när de slutade sina karriärer, då var de oerhört förmögna, enligt vårt sätt att se.”

 

”Hur var det i Innsbruck 1964. Var det några problem, fick du ta guld då?”

 

”Jag visste inte om jag skulle tillåtas vinna, och pratade med min tränare Silkov. Han sa bara: Kör så det ryker!” Vi var samma typ av människa, och vi struntade så mycket det gick i de sovjetiska ledarna.

 

På hösten 1963 vann jag i Seljabinsk på världsrekordtid. Men det godkändes inte av någon anledning. 1964 var det EM i Oslo och jag vann 1500 m. Och sedan var jag medlem i OS-truppen. Ryssarna ville att jag skulle byta namn till det mer ryskklingande Antsov, men jag vägrade. Men eftersom jag kunde skänka ära åt Sovjetunionen fick jag stanna kvar i olympiatruppen. Väl bevakad.”

 

”Hur var det att vara est i laget?”

 

”Att jag hade en baltisk uppfostran märktes mycket väl. Även om en balt bara hade grundskola var han/hon mycket klokare än en kazak, tjetjen eller ryss. De visste absolut ingenting om någonting. De hade ett torftigt språk och jag upplevde dem alla som dödsförskräckta.

 

1963 lurade förresten ryssarna i norrmännen att jag hette Antsov. Jag förde att djävla liv om det. Resten av truppen stod skräckslagna utefter väggarna och stirrade. Jag fick heta Antson.

 

Redan då kunde jag så mycket engelska att när hela den samlade sovjetgruppen gick in i affärer fick jag agera tolk. Åt alla! Även åt NKVD-vakterna. Och när övertränaren, som var den enda som fick gå ut och äta på ett 5-stjärnigt hotell inte bytte om från sin träningsoverall, sa jag åt hans assistent: Alla vet att vi är från Sovjet; be honom klä sig lite bättre. Själv kunde jag absolut inte säga något till honom, det vågade jag inte. Assistenten blängde oförstående på mig och sa bara Aha. Jag fick aldrig se om det blev någon ändring, men sådan var deras kultur.”

 

”Vad fick du för premie för guldmedaljen?”

 

”Jag fick tillstånd att köpa en bil. En Moskvitj. Hälften, 5900 rubler, betalade jag själv, men den andra hälften stod staten för.

 

Någon gång under sovjettiden träffade jag Johannes Käbin, som var ordförande i Sovjet-Estlands kommunistiska parti på den tiden. Jag berättade om bilen för honom.

Han svarade: ´Men vad fan vilket tjafs! Du skulle ha kommit direkt till mig. Jag skulle ha gett dig en Volga´.

Jag tror han hade gjort det för ibland var han riktigt lättsam.

 

Artikeln är mycket lång. Ants Antson har haft ett hyggligt liv, men någon älskare av sovjetsystemet är han absolut inte.