.

Jag har tidigare skrivit lite funderingar kring ordet nationalism. Ordet har fått en negativ klang, men jag såg i boken "Estonias Way" av Mart Laar en beskrivning av vad esterna känner för sitt land: this land is the place that is valued over all, a place they will not be relinquish. Så enkelt är det. De vill helt enkelt leva sina liv här.
Han fortsätter (min översättning) Estlands historia har inte varit enkel. Från tid till annan har landet ruinerats och blivit erövrat. Esterna har försvarat sig med strids- och själsstyrka, de har fallit och rest sig igen, och på det sättet klarat av att genomleva de mäktiga krafter som styrt landet. Det ses ofta som det största undret att Estland över huvud taget existerar.

Jag glömde berätta om när Ira skulle flytta in i den nya lägenheten i ett 2-familjshus i Örby, och värden tog sig tid till att noggrant beskriva för henne hur man använder en vattentoalett. Hon kände sig verkligen förolämpad. Hon hade alltid levt med sådana toaletter! Vad trodde han om esterna?

Nu ska jag berätta om Malle. Jag bad henne skriva ner några hållpunkter om livet i Sovjetunionen; det blev många sidor!

Hon föddes i juli 1943. Då levde familjen i Tallinn, men under bombningar av Tallinn blev huset där de hyrde en lägenhet träffat. Föräldrarna var inte hemma, Malle var ensam med en barnvakt. Den enda person i huset som räddades var Malle. Och de saker man hann få ut ur det brinnande huset stals direkt. Det var alltid ett stort brott att stjäla av privatpersoner. Att stjäla av sovjetstaten var däremot inget brott. Staten hade stulit allt från dem. Sådan var moralen. Att rättsväsendet tyckte annorlunda är självklart.

De bodde en tid därefter hos vänliga människor på landet strax utanför Tallinn. Sedan fick de en egen lägenhet i Järve, och där bodde de under Malles barn- och ungdomstid.

Malles föräldrar var musiker på Estoniateatern under den sovjetiska ockupationen. Mamman skrev noter till de olika instrumenten efter partitur, och pappan spelade klarinett och var chef för orkestern. Under den tyska tiden hade han spelat i Tallinns konservatorium och i militärorkestern, samt varit föreståndare på ett barnhem.

Åren 1950 – 1953, rysk ockupation.

Tidningarna fick nya namn. Viljanditidningen bytte namn till ”Vägen mot kommunism”. Tidningen i Väike Maarja fick heta ”Kommunismens gryning”.

Ryssarna tjatade alltid om att kommunismen skulle erövra världen. Ett uttryck var: Snart tvättar de ryska soldaterna sina stövlar i Biscaya. Detta hade kanske blivit verklighet om Stalin levt längre. Det var Chrustjev som stoppade tanken på världskommunismen.

Många statyer och minnesmärken monterades ned (jfr Bronssoldaten), t.ex. Gustav Adolfsstatyn och statyn Kalevipoeg i Tartu. Studenterna gjorde senare en snöskulptur över Gustaf Adolf varje vinter till den nya statyn sattes upp efter befrielsen. Jag minns första gången jag såg den, och blev så förvånad över att han var så liten, kungen. Gipsstatyer av Stalin översvämmade landet.

I Tartu arresterades då också 38 elever för att de protesterat mot att monumentet av Kalev togs bort. De hade sprängt ett sovjetisktmonument.

Järnvägslinjen mellan Moskva och Tallinn invigdes 1950.

På Estoniateatern gavs bara ryska verk.

De fria jordbruken som Stalin lovat folket, började ombildas till Kolchoser 1949. Efter ”nödvändiga” deporteringar av tredskande bönder bildades nya kolchoser hela tiden. De blev allt större, de små var antagligen för trivsamma. Ingen fick lön i pengar. I bästa fall fick man ett lass hö efter två års arbete. Naturligtvis kunde man inte protestera, man ville inte skickas till Sibirien. Estland var bättre i den jämförelsen.

Som kolchosbonde hade man rätt till 1 ha jord, 1 ko, 1 gris, 1 får och höns. Efter en hård arbetsvecka på kolchosen hade man tillstånd att arbeta på sin egen gård på söndagen. Lyckades man producera ett överskott på, då fick man sälja det på torget och kunde på så sätt få pengar att köpa nödvändighetsartiklar för, som kläder och skor. Tyvärr var allt av dålig kvalitet. De enda skor folk ägde var dåliga vita gummiskor. Dem tvättade man i grisfett och blekte med tandpulver eller skokrita.

Malles mamma var så stolt. Hon ägde ett par klackskor, och klackarna var lika höga! Fantastiskt! Alla beundrade hennes fina skor.

På universitetet sparkades ca 100 lärare, eftersom de ansågs vara för borgerliga.

10-årsdagen av Kommunist-Estland och den trettonde sångfestivalen firades tillsammans med en stor rättsprocess mot 24 skogsbröder. De dömdes till straffarbete i 10 – 25 år i Sibirien.

Religion var förbjuden i hela riket. I skolan undervisades i ateism. Dock hölls gudstjänst i Olevistekyrkan efter särskilt tillstånd. I tillståndet sades att det var endast arbetare som fick besöka kyrkan, aldrig t.ex. lärare eller deras familjer.

I Tallinn byttes också många namn. Torntorget blev (Tallinns) Stalingradstorget och där restes statyn över Michail Kalinin, som numera finns att se i Ockupationsmuseets källare.

Man gjorde också ett undantag för dramateatern. De visade ett verk av den estniske författaren A H Tammsaare: Sanning och rätt del IV. Rikets akademiska manskör reste under de här åren under ledning av Gustav Ernesaks över hela Sovjetunionen och lydstaterna. De var bl.a. i Moldavien, Azerbaijan, Ukraina, Leningrad och Moskva.

Också apropå Bronssoldaten och de ryska soldatgravarna som flyttades: 1951 beslutades att Kopli kyrkogård skulle förvandlas till en ”vilopark”. Detta var Oleviste församlings kyrkogård, där många stora ester begravts sedan medeltiden. Den blev nu en rysk förlustelsepark med ölstuga. Stora fyllefester hölls i parken och man uppförde sig allmänt illa över gravarna. Det var ungefär motsatsen till gravfrid.

I skolorna lärde man sig hur man ska sjunga. Man både sjunger och gråter till orden: ”Trots att Lenin inte är med oss, vilar hans ande över oss.” ”I våra hjärtan brinner den store Stalin. Hans idéer slocknar aldrig.” Ingen kunde smita ifrån sången. Alla elever tvingades in i aulan och kontrollerades noga att de uppförde sig enligt reglerna. Under tiden stod rektorn under porträttet av Stalin och pekade mot ”den store” under sången.