.

Forts. 1950 - 1953

 

Malles pappa arbetade ju i militärorkestern under den tyska ockupationen. Det betydde att hans liv var i fara. Han var orolig, varje dag tänkte han på detta. Kunde han göra något? Vad skulle hända hans familj? Familjen hade utökats med en son, och han insåg att risken att de alla skulle deporteras på grund av hans arbete var stor.

I huset i Järve bodde också en kommunistisk partifunktionär. Han var mycket vänlig, och småpratade ibland med pappan. En dag kom han hem mitt på dagen i en officiell kommunistbil. Han sökte Malles föräldrar. Bara Malle var hemma; skolan var slut för dagen.

När hon öppnat dörren och hälsat, sa han att han måste få tag på hennes föräldrar. ”Det är risk för deportering.”

Malle blev jätterädd. Hon sprang så fort hon kunde till teatern och berättade för dem med andan i halsen vad han sagt.

Familjen vågade inte återvända till sitt hem. De for direkt till Malles mammas systers lägenhet i Tallinn. De flyttade in i en tom tjänstebostad i hotell Astorias källare i centrum. Pappan ansåg att det var säkrare att bo i Tallinn, där skulle ingen söka efter dem. Alla tog för givet att man skulle fly ut på landet, så gjorde nästan alla andra. Aldrig ska Malle glömma hur morbror hängde filtar för alla fönster, och veckade pappersgardiner framför dem.Ingen skulle kunna titta in genom källarfönstren och se dem.

De fick inte heller låta vatten rinna i rören, då kunde någon höra dem, därför hade de hinkar med vatten, som de fick använda till allt, även att hälla i toaletterna istället för att spola. Som ljuskälla användes levande ljus, det va svårare att upptäcka för omgivningen. De var i källaren hela dygnet. De vågade absolut inte gå ut i friska luften. Spioner fanns överallt. Malles morbror hade aldrig gjort något som kunde vara fientligt mot den sovjetiska staten. Han kunde gå fritt i stan och kontrollera vad som hände. Han meddelade dem efter en tid att faran var över och de kunde komma upp till livet igen. Då hade den sista stora deportationen till Sibirien ägt rum. Det var den 1 april 1951. Då hade man även skickat iväg många sjuka, barn och gamlingar.

I Malles klass fanns en son till generalmajor Björn Kumm, folkkommissarien för statens säkerhet i Estland. Det gjorde det extra känsligt för henne, hon måste hela tiden tänka på vad hon sa.

 

Familjen hade varit i den källarlägenheten tidigare. Det var den 25 mars 1949 de gömde sig där. Malle var sex år den gången. Nästan tre månader bodde de i källaren den gången. Och morbrodern hade kontroll över dem, och meddelade när det var faran över. Då var det en annan stor deportation som ägde rum. Det var fr.a. bönder som vägrade ge sin bondgård till en kolchos, som skickades iväg den gången.

Morbrodern räddade många familjer från deportering under åren.

En sammanställning av deportationsoffer i Estland, mars 1949.

 

Dep.            Planerat        Faktiskt

Män               7582              4507

Kvinnor          9935            10274

Barn (-15år)   4809              5717

Sammanlagt  22326            20498                         från Kodumaa 16.11.1988

 

 

I Võro i södra delen av landet fanns en spritfabrik, som leddes av en kommunist från Ukraina vid namn Belitskij. Han hade en god ställning i samhället, och tillhörde dem som hämtade människor för deportation. På 1970-talet berättade en ung komsomolaktivist, att t.o.m. föräldrarna Belitskij hade förintats.

Vid ett tillfälle fick Belitskij, den unge kommunisten och en chaufför i uppdrag att hämta vissa familjer. ”De hade sålt sig till Satan och kunde inte vägra.” De kom till en familj, vars svärson också var komsomolaktivist. Han kunde inte förstå varför han skulle skickas iväg. Han tillhörde ju partiet! Partivänner måste ju slippa! ”Mein Got! Förstår de ingenting?” De tog kontakt med KGB. ”Vad ska hända nu? Ska vi verkligen deportera honom? Detta måste vara fel!” Men KGB menade att den unge mannen måste ju veta vem han gifte sig med, och hon var ju folkfiende.

De fick svaret: ”Skicka honom till döden i Sibirien!”

Alla chockades. Förvirringen var total.

Belitskij sa till de andra: ”Kom så går vi till spritfabriken.” De drack sig medvetslösa.

 

___

 

 

Tallinn fick för första gången under de här åren besök av en cirkus. Det var en stor händelse. Alla artister var ryska förstås. Men det gav ju ett avbrott i vardagen.

 

I Kuresaare uppställdes en staty över Viktor Kingisepp, den förste store kommunisten. En dag var det någon som placerade två galoscher framför statyn, så statyn skulle kunna gå därifrån.

 

Tartu universitet fick en ny rektor, Feodor Klement, som visade sig vara en god man. Han såg till att människor som kom tillbaka från Sibirien fick möjlighet att studera, vilket var absolut förbjudet. Heder åt honom!

 

Malle har aldrig varit pionjär! Det var totalförbjudet i hennes hem. Hon har heller aldrig tillhört någon pionjärorganisation. Malles föräldrar kunde förbjuda sina barn, men om en lärare t.ex. gjorde så, då miste han/hon jobbet.

 

En stor händelse i staden var också att ett ställe för taxichaufförer öppnades. Där kunde de få service på sina bilar. Stället användes både för reparation och som garage. Det var en jättehändelse!

 

En annan jättehändelse var att det sattes upp en ickesovjetisk balett, Esmeralda, eller Ringaren i Notre Dame av Jules Perrot och Marius Petipa.

 

Hemma hos Malle var det ofta gäster. De bodde nämligen på Järvegatan, alldeles i närheten av Tondekasernerna, där det var många ryska soldater. De behövde tillskott på lönen och var beredda att göra olika småarbeten åt familjerna i närheten.  De hög ved och gjorde mindre byggarbeten. Ibland fick de lön, men de åt alltid middag med familjen, och på så sätt blev de bekanta och fick senare brev av dem från olika platser i Ryssland.

 

På bio var det inte speciellt kul att gå. Det var egentligen bara propagandafilmer som visades. ”Ljusets gryning”, ”Andrus lycka” och liknande, med musik av kommunistiska tonsättare. Eftersom föräldrarna var musiker talade de mycket om sådant.

 

På Dramateatern gav man några föreställningar av "Sanning och Rätt", A H Tammsaares verk, men skådespelarna Mare Mõldre och Ruut Tarmo blev arresterade eftersom de ansågs ha sagt något antisovjetiskt i sina roller.

 

Sångfestivaler hölls vart femte år, och det var stort. Då gick alla ut och firade och sjöng. Sjöng tillåtna sånger alltså. Jag minns när man tillät sången "Mu isamaa on minu arm" med text av Lydia Koidula. /Mitt land är min kärlek/. Det var senare, men oerhört stort. Eftersom nationalsången var helt förbjuden, blev den här sången en ställföreträdande hymn. Sist av alla sånger sjöngs den då. Inte bara en utan så många gånger som alla orkade sjunga den.

Naturligtvis tilläts sångfestivalen bara för att man samtidigt firade årsdagen av Estlands införlivande i Sovjetunionen.

 

Varje dag var Malle och hennes bror på Estoniateatern eftersom deras föräldrar arbetade där. Det var spännande att lyssna på allt som sjöngs och sades där. När de gav Don Juan var hon där mer än annars.

 

I Kanada gavs en viktig bok ut. Det var Gravar utan kors av Arved Viirlaid, en est som flytt till Kanada. Det är en bok som skildrar ett ungt par som försöker fly 1944, kvinnan hamnar så småningom i fängelse med sin lille son, men lyckas ta sig själv därifrån. Hennes man lever i skogarna. Allt ställs på sin spets när de får möjlighet att tillsammans lämna landet, men sonen är kvar i fängelset. De ställs inför den svåraste frågan av alla: ska de rädda sin son? Men då skulle de tvingas att ange alla som gömde sig i skogarna. Eller ska de fly utan honom. Acceptera att de aldrig skulle få veta vad som hänt honom.

Modern kan inte fly utan sonen, men fadern säger till sist: ”Han lever inte längre. Man överlever inte i fängelset.” Och de gav sig av…