.

Vintern fortsätter. Det är väl inte en ny istid som är på väg? I morgon ska det dessutom blåsa upp till 25 sekundmeter. Från ost naturligtvis.

Vi såg förresten en presskonferens med Rysslands utrikesminister Lavrov för ett par dagar sedan. Han förklarade, att sådana länder, som tycker sig vara bättre än andra, är förkastliga. Ryssland är inte sämre än något annat land. Så det så.

Läste ni om polisen som protesterade mot korruptionen bland sin kår i Ryssland. Han är arresterad nu, naturligtvis.

 

I dag har vi suttit framför brasan och läst. Nej, inte hela tiden. Jag fick sådan lust att laga mat igen, så jag satte igång med storköksmattillverkning (!). Nu har vi hemlagat i flera, flera dagar.

 

Boken jag har läst är Kaa Enbergs Förnekelsens barn, svenskarna som drog österut, 2003. Den är svår att läsa. Den är inte skriven på ett svårläst sätt, nej, den behandlar ett svårt ämne. Det är en uppföljning av hennes tidigare bok om Kirunasvenskarna, som flyttade frivilligt till Sovjet för att de trodde på den kommunistiska idén, och för att de blev lovade jobb. Och här har vi ytterligare ett exempel på hur makthavarna i Sovjetunionen sa just det människor ville höra, och sedan gjorde precis tvärtom.

 

En intressant bok.

Hon berättar också om paragraf 58 i strafflagen, som användes flitigt. Jag minns så väl när vi var hemma hos Hanno för flera år sedan och han drog fram ett papper från en byrålåda. ”Här! Titta här!” Sa han. ”Detta är domen min pappa fick när han dömdes till straffläger i Sibirien. När de inte hade något att döma någon för, då tog de till en påhittad paragraf 58. Hans brott var att han arbetade inom rättsväsendet i republiken Estland.”

Kaa Enberg har en tabell, som ser ut så här:

Mest tillämpade moment i brottsbalken var:

58:1     Brott som försvagar eller underminerar arbetarråden och dess underorgan.

58:2     Väpnat uppror.

58:6     Spionage, insamling och spridning av statshemligheter till utlandet eller kontrarevolutionär rörelse.

58:7     Skadlig verksamhet, som drabbar handel eller produktion.

58:8     Terrorism mot person, som representerar Sovjetunionen.

58:9     Kontrarevolutionär verksamhet (sprängning eller eldsvåda) mot järnväg, vatten- och avloppssystem, förråd eller annan statlig egendom.

58:10    Kontrarevolutionär propaganda och agitation mot Sovjetunionen, även spridning, produktion och innehav av sådant materiel.

58:12    Vetskap om brott.

58:14 Kontrarevolutionär sabotageverksamhet.

Momenten 6, 9 och 11 var den vanligaste åtalspunkten mot utlänningar. Kvinnor drabbades oftast av moment 12, för vetskap om brottslig verksamhet, dvs. mannens påstådda brott.

Hannos föräldrar skiljde sig med anledning av paragraf 58:12, liksom många andra, - som hann – och de levde i varsin lägenhet även efter hans återkomst. När pappan, Rein, förstod att han antagligen skulle bli arresterad flydde han från hemmet, och gömde sig i en annan by. På den här tiden fanns inga personnummer, så han bara uppgav ett annat namn än sitt eget, och kunde hålla sig gömd ganska länge. Men en dag hittade de honom, och han blev alltså dömd efter § 58, men jag minns inte vilket moment till 20 + 5 år.

Alltså 20 år i hårt arbetsläger och 5 år i inre förvisning, då han inte fick bo i Estland. Som tur var hann Stalin dö innan det gått 20 år.

Man får också ”beundra” hur de kunde slingra sig ur alla vittnesmål från människor som visste hur det var i landet, och som försökte berätta. Kaa Enberg skriver om en bok av Ragnar Rudfalk, Jag jobbade i Sovjet, 1951. Boken ger inte bara en bild av lägerslaveriet utan beskriver också lönebildning, facklig verksamhet och det mesta i detta arbetarparadis, som skulle tjäna som föredöme för den internationella arbetarrörelsen.

Den avslöjade ett hårt klassamhälle med stora skillnader mellan vanligt folk och partihierarkin, till och med i maktdelningen. Den beskriver barnarbetet, hur barn ned till tolv års ålder tvångsrekryterades till fabrikerna.

Boken är tryckt 24 000 exemplar, men är synnerligen svår att få tag i. Den tystades ned, och Kaa Enberg spekulerar i om någon köpt upp nästan hela upplagan. Jag slog på Googel, och hittade faktiskt flera exemplar till salu, så helt borta är den inte.

En annan bok som kom ut 1948 är Albert Kalme: Sovjets blodsdåd i Baltikum. Den berättar rakt upp och ner om alla hemskheter som inträffade i fr.a. Lettland.

Dessutom Gravar utan kors av Arved Viirlaid, som kom i svensk översättning 1959.

Ja, ja, jag kanske tjatar, men jag förstår inte varför ingen som läste de här böckerna och protesterade mot regeringens syn på balterna. Ja, naturligtvis. Det krävdes inte bara en röst. Det måste vara många! Min klassföreståndare på realskolan och gymnasiet fick mig att förstå hur det förhöll sig med Sovjetunionen.

Det gäller ju alltid att söka kunskapen, kontrollera den och sedan förmedla den trots att alla tycker man är befängd.  Och det är väl inte så konstigt, när ett jättestort land förmedlar så mycket gallimatias, då måste det vara sant. En lögn blir en sanning bara den upprepas tillräckligt många gånger. Eller hur?