Jan. 28, 2010. Just a visit.
Det är den kallaste vintern på mycket länge i Estland just nu. Rörmokaren var här igen för att se hur han skulle kunna göra för att ge oss vatten i köket. Han berättade att han har mycket att göra nu. Det fryser lite här och där, och ett stort nybygge hade fått problem med is i ledningar. Nu är frågan: Ska vi lägga ner en massa pengar på at det inte ska hända igen, eller ska jorduppvärmningen göra, att det helt naturligt aldrig händer igen? Jag såg en svensk forskare som menade att det är solaktiviteter som är orsak till jordens temperatur, och nu blir det kallare igen. Men det törs man väl inte säga… I alla fall har det varit minus 31 grader i natt, och dessutom blåste det häftigt. Det var skönt att få ligga i den varma sängen då, och slippa frysa.
Boken Förnekelsens barn avslutas med en lista med namn på dem som emigrerade till Sovjet efter det kommunistiska maktövertagandet och fram till 1940, och deras öde. Det är helt fruktansvärt med dessa människor som trodde de kom till arbetarens paradis, och istället kom till helvetet och i många fall arkebuserades. För dem som återkom gällde det att inte säga något negativt om tiden i Sovjet.
Kaa Enberg skrev lite om ingermanländarna, och jag blev intresserad och hittade boken Stalins terror, Toivo och Sanna Jääskäläinen – finskingermanländska överlevare av Tyyne Martikainen, 2007 i bokhyllan.
Och då först inser jag att den del av Ryssland som svenskarna fick i freden i Stolbova var Ingermanland.
En annan sak det talas om i ingressen är Stalins avsikt att förinta de s.k. kulakerna, storbönderna. På något sätt har detta accepterats av alla som fullständigt normalt. Varför det? - Det gällde även ”kulakerna” i Estland-. Men det fanns inga storjordbruk på den tiden. Man kallades kulak om man ägde en gris, eller en koja, om det passade makten. Och det gör väl heller ingen skillnad. Att förinta människor är väl aldrig acceptabelt. Eller hur?
Ingermanlänningarna var ortodoxa, de tillhörde en grupp finsk-ugrier som utvandrade likt de andra folken från Ural. De var gränsfolket i norr för esterna under tusentals år. Peter den store tog först tillbaka den östra delen av Ingermanland i striderna med karolinerna i början av 1700-talet. Sedan tog han resten av landet och det svenska Baltikum. Det blev definitivt så i freden 1720. I Ingermanland gillade man inte svenskarna lika mycket som esterna gjorde eftersom ingermanlänningarna var ortodoxa.
Efter kommunismens övertagande av Ryssland började finnar flytta in i Ingermanland. Då flyttade ingermanländarna i stor utsträckning ut, och de nya immigranterna övertog epitetet ingermanländare.
Allt det hon sedan säger om Ingermanland och kommunismen överensstämmer med det som hände under andra världskriget. De skulle få ha autonomi i riket, de skulle ha en egen regering, det skulle inte skapas kolchoser osv. Men så blev det naturligtvis inte.
När jag läst så här långt började jag baka piroger. Jag får fortsätta med boken i morgon.
---
Jag läste förresten häromdagen om en tysk jazzmusiker som flydde till Vitryssland under andra världskriget när jazz inte tolererades i Tyskland längre. Först blev han en hjälte med egen orkester och Stalins gillande. Efter ett par år blev han statens fiende och straffades med Sibirien. Det blev norra delen och väldigt långt från Moskva, till en lägerchef som älskade jazzmusik, så han fick ihop ett band där också och hade konserter och ett hyfsat liv i fångenskap. När han senare frisläpptes och fick bosätta sig i Moskva fick han det mycket sämre. Då var det åter förbjudet med dekadent jazzmusik.
---
Cordelia Edvardson skriver i dagens SvD med anledning av Förintelsens dag i går:
Ändå finns det en barmhärtighet vi alla kan, och kanske bör, visa det förflutna. Dess namn är: Minnet. Inte någon abstrakt minneskunskap av en historisk händelse, utan hjärtats och sinnenas försök att följa offrens, de enskilda människornas helvetesvandring – så långt det är möjligt. Denna dag skall vi inte tala om ”Förintelsen” och ”offren” som en ansiktslös massa, vi skall vända oss till ett Du.
Du som går den sista vägen mot gaskamrarna med Din lille son vid handen. Han håller en stor röd boll tryckt mot bröstet, men tappar greppet och bollen rullar ner i diket. En vakt, en vanlig tysk soldat, tar upp bollen, vänder sig mot pojken, men så kommer han på bättre tankar. Trött och modlös rycker han på axlarna och kastar bollen tillbaka ner i diket. Mycket snart kommer pojken i alla fall inte längre att ha någon användning för sin röda boll.
Men betänk att pojken och hans röda boll är anförtrodda åt vår barmhärtighet. Han lever i vårt minne.
Så ska vi också tänka på alla dem, som mördades på olika sätt i det sovjetiska riket. Vi ska minnas dem, som trodde på ett paradis, men blev mördade i alla fall, och på dem som bara råkade leva i fel land, vid fel tidpunkt och föll offer för helvetets makt.
Här i Estland hedrades minnet av de döda judarna med en ceremoni i Kloga, där 2000 judar, som forslats dit från andra länder, förintades under den tyska nazistiska ockupationen.
Nu till en rolig historia som jag hittade i veckans Contra på nätet:
HUMOR FRÅN NARVA
En ryss från Moskva skulle besöka Estland och passerade då
passkontrollen i Narva. Han hade glömt att fylla i yrkesuppgiften i
visaformuläret och blev således tillfrågad av den estniske
passkontrollanten ”Occupation?”
”No, no just a visit” svarade ryssen.
Nu ska jag faktiskt se en festföreställning på TV. Det är operan ”Kärleken till de tre apelsinerna, som har premiär på Operan i Tallin och samtidigt ges på TV.