.

Det var många som såg misstroget på oss när vi före 1990 talade om de fruktansvärda krigsåren i Estland, hur in i märgen rädda alla var för de sovjetiska soldaterna och inte alls rädda för de tyska. Det var ett bevis för att vi var nazister eller något annat obehagligt. Men det är vi inte alls, och nu såg jag precis vilken skillnad det var. I Kunskapskanalen har vi just sett en film om tysklandsarbetarna, alltså danskarna som arbetade i Tyskland under andra världskriget. Det var brist på arbetskraft i Tyskland och brist på arbete i Danmark. Det var inte så svårt att locka frivilliga unga män och kvinnor till Tyskland. I allmänhet blev det industriarbete för dem, men när de protesterade mot att arbeta i rustningsindustrin blev de istället erbjudna annat arbete. De som blev kvar i rustningsindustrin fick bättre löner.

De berättade också att det då och då var insamling av kläder och annat till soldaterna på östfronten. Så småningom kom danskarna underfund om att det inte var frivilligt att skänka något till insamlingen. Skänkte man inget blev man illa sedd på arbetsplatserna där insamlingarna skedde.

När kontraktstiden gick ut återvände de hem, där de också hade kunnat tillbringa semestrarna.

Nästa avsnitt ska innehålla en berättelse om vad som hände den som inte följde det överenskomna avtalet, utan vägrade att bära svårt sårade från tågen till sjukhusen. Det antyddes att han då hamnade i arbetsläger.

Hur var det då i Sovjet? Vi måste förstå att där byggde allt på osäkerhet om vad som gällde, på skräck och inga diskussioner om var man skulle arbeta. Ingen frihet över huvud taget. Och plötsliga arkebuseringar var som helst. Troligtvis kom de inte heller tillbaka. Om de inte var kommunister förstås. (Danskarna var inte nazister bara arbetssökande.)

Aldrig skulle det råda en så lugn ton i en film om estniska arbetare i Sovjet under kriget.

Har ni läst böckerna om karelarna som invandrade till Sovjet? Jag tror att jag inte har skrivit om finske ingermanländaren Toivo Jääskeläinen. Det får jag göra en dag.

Jag kan inte åka förbi ett järnvägsspår i Estland utan att se de fyllda boskapsvagnarna med de olyckliga människorna framför mig.

Jag städade i skrivbordslådorna i dag och hittade några sidor med anteckningar. De var från en kväll hemma hos Tanja i Nacka för flera år sedan. Hon berättade för oss så mycket, och allt känns lika viktigt. Nu ska vi se vad hon berättade den gången:

1939 - 1940 hemma hos Morits i Tallinn.

Klockan 10 på förmiddagen började de ryska familjerna koka kålsoppa. De hade anledning att fira. På vävgrammofonen spelade de Kalinka. Tanja var på besök hos sin syster i Tallinn.

Plötsligt öppnades dörren, en ”flygpolitruk” steg in. Tanja, som alltid hade ett hetsigt humör sa med skarp röst på ryska: ”Ni ska knacka!”

Till svar fick hon: ”Tatjana Josephovna ska hängas.” Bara så.

De hade börjat deportera människor. Till alla esters vrede hade president Päts fängslats. Han som hade gett esterna hopp om att det gick att samarbeta med ryssarna. När det hände sprang hushållerskan i presidentpalatset, Juuli, därifrån så fort hon kunde. Hon sprang från Kadriorg ända till huset på Tartu Maantee mitt i staden. Hon var fruktansvärt rädd. Naturligtvis fick hon stanna, en säng till var inga problem, den ställdes in i den blå budoaren. När det visade sig att vistelsen kunde bli långvarig flyttade hon i i rummet där familjens hembiträde bodde. Hon fick också stanna eftersom det skulle bli problem för henne att söka nytt arbete. Vid intervjun blev alla grundligt utfrågade, och det förväntades att de angav folkfiender, som Estland var sprängfyllt med, enligt ryssen.

Balttyskarna i huset blev kallade ”hem” till Tyskland av Hitler. De hade också ett hembiträde, och hon ville inte fara till Tyskland. Hon var estlandssvenska och hette Ida Westerblom. Hon började istället arbeta hos Morits, hon också. Det var Morits svaghet, att han var så snäll. Jag kommer ihåg en annan gång när hon sa: ”Tänk Ants, att din pappa var så otroligt snäll och så fantastiskt generös, och du liknar inte honom alls.” Sådan var hon också, Tanja, men det var inget att bry sig om, hon hade många bra sidor också.

Tanjas man och svärfar hade startat ett stort bageri Pärnu under frihetstiden. Det lönade sig bra, och de hade många anställda. Svärföräldrarna hade ”gjort en långresa”. De hade deporterats till Sibirien. Svärfadern Juhan dömdes för att han hade ett företag med anställda. Domen löd: Han är arbetarklassens förtryckare, och straffet för detta är livstids fängelse. Hans hustru Maria dömdes till Sibirien för att hon levt med en folkets fiende. Hon var sockersjuk och kunde inte arbeta som förväntat. Straffet för detta var att hon inte fick någon mat. Hon dog alltså av svält i fånglägret i Sibirien. Tanjas man var inte hemma när soldaterna hämtade föräldrarna. Han sökte sig då till armén för att frita sina föräldrar, och när tyskarna kom blev han soldat i den est-tyska armén.

”Förstår inte svenskarna att han måste befria dem?” frågade Tanja.

En kusin till Tanja, bror till dansösen på Bolsjojteatern blev förresten uppäten av vargar i Sibirienlägret.

Jag fortsätter i morgon.