.

Törnekronan i Rakvere.

Till minne av den stora deportationen 1940.

Jag hoppas ni ser taggtråden runt korset.

I den akademiska världen kan man påstå vad som helst, t.ex. att deportationerna var för att skydda folket, att gaskamrarna aldrig existerat och att det förekommer rituella barnamord i de svenska skogarna.

I dag minns man Sorgens Dag i Estland. Den dagen då de första stora deportationerna ägde rum, den 14 juni 1940, alltså för sjuttio år sedan.
Jag ska presentera en del av en text som Andres Küng skrivit: Kommunismen och Baltikum.Den är stark! Författaren har själv gjort understrykningarna.

 

3. FOLKMORDENS TID

Från sin första stund vid makten har kommunister i alla underkuvade länder utpekat olika samhällsgrupper som spärrats in i läger för tvångsarbete och indoktrinering, ofta kallad "omskolning", eller för omgående avrättning. Det började med "avkosackiseringen" i Ryssland och Ukraina under Lenins tid och följdes av "avkulakiseringen" i samma länder under Stalins tid. Denna (brist på) människosyn, som såg människor enbart som företrädare för vissa "intressen" samt som medlemmar av vissa samhällsklasser eller andra sociala grupper, fick sin fortsättning i Baltikum genom de stora avrättningarna, arresteringarna och deportationerna under 1940-talet.

Under den första sovjetiska ockupationen, 1940-41,  dömdes 179 människor till döden i Estland av sovjetiska (folk)domstolar, medan c a 2 200 dödades på andra sätt. De flesta mördades av de s.k. förintelsebataljonerna samt av säkerhetspolisen NKVD, bland annat i Tartus och Kuressaares fängelser.

I Tartu gömde kommunisterna 190 lik i en brunn på gården till en polisstation. På samma gård hölls några årtionden senare specialdresserade hundar, som vid behov sattes in mot estländare som krävde frihet för sitt land och ett slut på den kommunistiska terrorn. I närheten ligger det gamla Köttorget (Liha turg nr 7), där kommunisterna i januari 1919 mördade arton fångar, bland dem den grekisk-katolske biskopen Platon. I Kuressaare genomfördes morden på gården till stadens medeltidsslott.

Under hela den sovjetiska tiden var det förbjudet att skriva eller tala om de kommunistiska morden.  Men hösten 1988 kunde en tidning på Ösel publicera en ögonvittnesskildring av en överlevande:

"Såvitt jag vet var det bara tre som sköts ihjäl och som senare återfanns i brunnen. Alla andra torterades till döds. De var omkring hundra. Ingen vet exakta antalet. Tortyrmetoderna var många; på en man skar man av läpparna, på en annan näsan, tungan, öronen. Många hade man kokat fötterna på, hos någon ena foten och hos andra båda. Det fanns också offer, från vilkas rygg man skar ut hudstycken och på vilka man band händerna på ryggen med taggtråd. Några stack man ut ögonen på. En kvinna fick brösten bortskurna.

Jag var där när liken bars upp ur källarna. Under dagen kom tusentals människor för att söka sina anhöriga. Många fann dem också. Det var en vidrig syn, som jag aldrig glömmer".

Förintelsebataljonernas massterror drogs inte igång till följd av balternas militära motstånd, som en del kommunister påstått. Den baltiska gerillakampen mot den sovjetiska ockupationsmakten – liksom senare mot den nazistiska – uppstod till följd av ockupanternas terror mot civilbefolkningen. Till världssamfundets lista med namn som Lidice, Oradour och Babij Jar kan bara från Estland fogas namn som Kabala och Kautla. I den senare byn plågade de sovjetiska förintelsebataljonernas medlemmar ihjäl varenda människa de mötte. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.

Redan hösten 1939 – nästan ett år före ockupationen – hade den sovjetiske vicekommissarien för statens säkerhet, general Ivan Serov, undertecknat ordern om massdeportationer från baltstaterna. Enligt denna order, nr 001223 av den 11 oktober 1939, skulle en rad befarat antisovjetiska element skickas iväg till sovjetiska läger. Bland grupper som särskilt nämndes märktes medlemmar i alla icke-kommunistiska partier (från högern till socialdemokraterna och frihetliga socialister) samt personer som uteslutits ur kommunistiska organisationer, poliser, militärer och hemvärnsmän, högre statstjänstemän och diplomater, domare och åklagare, köpmän samt ägare till stora hus och hotell, anställda vid utländska företags dotterbolag samt andra personer med omfattande utlandskontakter (till och med esperantister, frimärkssamlare och rödakorsare), präster samt släktingar till människor som flytt västerut.

Från Estlands deporterades under detta enda dygn 9 250 personer, från Lettland 15 081 personer och från Litauen omkring 13 600 personer.  Sammanlagt deporterades alltså omkring 38 000 balter under ett enda dygn.

Säkerhetspoliserna behövde inte ange skäl när de mitt i natten kom för att hämta misstänkta människor. Alla familjemedlemmar måste följa med – också spädbarn, gamla och sjuka. De hopsamlade kördes på lastbilar till närmaste järnvägsstation, där kvinnor och barn skildes från männen för att kanske aldrig återse dem.

Ofta dröjde det dagar innan färden fortsatte till sibiriska läger. De gallerförsedda godsfinkorna och boskapsvagnarna saknade sanitära inrättningar och stanken blev fruktansvärd. De flesta spädbarn, sjuka och åldringar dog under den vanligen veckolånga färden till den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Sovjetiska och andra kommunister har anfört olika skäl för att försvara massdeportationerna från Baltikum. För det första har det hävdats att de borgerliga regimerna under mellankrigstiden förföljde kommunister och därför var det inte mer än rätt och rimligt, eller åtminstone följdriktigt och förståeligt, att kommunistregimerna förföljde borgare. Jämförelsen haltar på flera sätt. De "borgerliga" regeringarna, som i verkligheten även leddes av socialdemokratiska statsministrar, arresterade en del kommunister som på sovjetiskt uppdrag försökte störta landets lagliga och demokratiska regering exempelvis under 1924 års kommunistkupp i Estland. Sammanlagt arresterades i mellankrigstidens Estland 258 personer av skäl som möjligen kan kallas politiska. Det kan jämföras med att kommunisterna efter 1940 års ockupation bara under de två första månaderna 7 043 personer, vars "brott" vanligen bestod i att de tillhörde "fel" samhällsgrupper. Kommunisterna arresterade alltså på två månader 27 gånger fler människor  än icke-kommunisterna gjort på två årtionden – och kommunisternas offer var dessutom oskyldiga.

För det andra har det påståtts att deportationerna var nödvändiga för att rensa länderna från "antisovjetiska element" inför det nazityska anfallet. Men samma dag som deportationerna inleddes publicerade det sovjetiska partiorganet Pravda ett meddelande från nyhetsbyrån TASS som "bryskt avvisade alla rykten om ett möjligt tyskt angrepp på Sovjet som provokationer". Dessutom var 28,4% av dem som deporterades från Estland under 14 år och 17,3% över 50 år och skulle i ett krigsfall knappast ha kunnat vålla kommunisterna större skada; bara 21,5% var män mellan 20 och 49 år, som kunde betraktas som vapenföra. I själva verket var det just dessa massdeportationer som mer än något annat bidrog till att göra balterna till glödande antikommunister och sovjethatare. Sedan de balttyska baronernas tid hade tyskarna av de flesta ester och letter betraktats som arvfienden, men efter den nationella chock som 1941 års deportationer innebar för de små baltiska folken hälsades tyskarna snarast som befriare i början. Först sedan de tyska nazisterna visat sig lika omänskliga som ryska och andra kommunister blev de lika hatade av balterna.

Bland de deporterade från Estland fanns drygt 400 judar. Som så ofta drabbades judar ännu hårdare än andra folkgrupper av en diktatorisk regim. Judarna utgjorde 0,4 % av Estlands befolkning enligt den då senaste folkräkningen, men 4% av antalet deporterade. I Litauen utgjorde judarna nästan 1/12 av befolkningen, men 1/5 av de arresterade och deporterade under den första sovjetiska ockupationen.

Den första massdeportationen skulle enligt planerna ha följts av en andra och en tredje. Den andra skulle ha ägt rum redan månaden efter, i juli 1941. Men den tyska frammarschen gick så snabbt att de kommunistiska förintelsebataljonerna inte hann med vare sig den andra eller tredje deportationsvågen – utom på Ösel dit tyskarna nådde senare än till fastlandet. Att döma av det som kommunisterna hann med på Ösel skulle den andra och tredje vågen ha blivit betydligt mer omfattande än den första. Enligt de utförliga namnlistor som fanns klara för hela landet skulle lika många ha deporterats som kom att skickas iväg våren 1949 i samband med tvångskollektiviseringen av det baltiska jordbruket.

En av de deporterade var en ung pojke som skrev dagbok från den vårdag då han och hans föräldrar skickades till Sibirien till den dag år 1944 då papperet tog slut för honom. Pojken och modern skildes som vanligt från fadern före avfärden till Gulagarkipelagen. Pojken skildrar allt som händer i hans vardag, hur den ene lekkamraten efter den andre dör av undernäring, hur en bekant stjäl potatis för att inte svälta ihjäl och kastas i fängelse som straff, hur han och modern klarar livet genom att äta nässelsoppa osv. Var tredje eller fjärde dagboksanteckning slutar med frågan: "Pappa, var är du? Varför för du mig inte härifrån? Gud, kan du inte vara snäll och hälsa till min pappa". Men pappan är förstås redan död. Kanske skulle en bok som denna – en estnisk "Anne Franks dagbok" - kunna bidra till att få något fler svenskar att förstå vad våra baltiska grannfolk drabbades av, om något svenskt förlag ville ge ut den?

Bland de deporterade var Estlands president Konstantin Päts, som sändes iväg redan i juli 1940 och arresterades i juni 1941 för att därefter hållas fängslad på olika platser tills han dog på ett mentalsjukhus i Burasjevo i Ryssland i januari 1956. I juni 1977 nåddes vi i väst av tre av presidentens brev, skrivna i sovjetisk fångenskap – förmodligen 1953 eftersom president Päts nämner sin förestående 80-årsdag. Breven bär hans namnunderskrift och tumavtryck.

Det självständiga Estlands siste president berättade att han utsatts för alla former av förödmjukelser och hotats till livet. Han fick inte använda sitt eget namn utan kallades bara "Nr 12". Han tilläts inte skriva till sina anhöriga eller ta emot hjälp från dem. I ett av breven vände sig president Päts till världsopinionen och vädjade om hjälp till de baltiska folken:

"Jag vänder mig till Förenta Nationerna och hela den upplysta världen med en anhållan om hjälp till folken i Estland, Lettland och Litauen, mot vilka de ryska ockupanterna använder sådant våld att de kan gå under. Jag förklarar annekteringen av de baltiska staterna, som genomfördes år 1940, för ett brutalt brott mot internationell rätt och en förfalskning av dessa annekterade folks fria vilja. Rädda dessa folk från fullständig förintelse och tillåt dem att fritt bestämma över sitt öde. Inrätta i de baltiska staterna en FN-myndighet under vars överinseende medborgarna i dessa stater genom folkomröstning kan uttrycka sin sanna folkvilja. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria och självständiga stater!

K.Päts (underskrift) (fingeravtryck)"

Breven föranledde ingen reaktion från världsorganisationen eller från ansvariga politiker i grannländer som Sverige. President Päts´ kvarlevor hittades 1990 och begravdes om i Tallinn.

Sammanlagt deporterades åtta tidigare statsöverhuvuden och 38 ministrar från Estland. Samma öde drabbade tre f d statsöverhuvuden och femton ministrar från Lettland samt presidenten, fem statsministrar och 24 andra ministrar från Litauen.

Bland dem som deporterades och senare avrättades fanns också ett stort antal officerare, bland dem 79 generaler och överstar från Estland. I Lettland beordrades alla högre lettiska officerare till Moskva för "kompletterande utbildning" dagen före 1941 års massadeportation; de flesta arresterades vid ankomsten och sköts senare eller spärrades in i läger. På motsvarande sätt gick kommunisterna till väga i angränsande länder, exempelvis i Polen där de likviderade de flesta polska officerare som tagits till fånga under Hitlers och Stalins blixtkrig mot Polen 1939-40. Omkring 4 500 av dem avrättades i Katyn och hör till det fåtal vars öde sent omsider uppmärksammades i väst. (Senare har man fastställt antalet döda till ca 20 000.)

I Lettland arresterades och dömdes enligt Röda Korsets ofullständiga statistik 7 020 lettländare (före den stora deportationen i juni 1941); av dessa arkebuserades 980 personer och begravdes i åtta massgravar. Resten sändes till sibiriska läger. Sedan följde den första stora deportationen i juni 1941:

"Chocken som drabbade det lettiska folket var fruktansvärd. Efter den 14 juni var folk rädda för att vistas hemma, många övernattade hos bekanta på avlägsna platser eller flydde till skogs, stämningen var desperat. Ett makabert inslag var det att myndigheterna låtsades som om ingenting hänt, tidningarna skrev inte en rad om deportationerna, ingen lämnade några upplysningar om de försvunna, ingenstans kunde man vända sig för hjälp eller besked.

Världen teg."

…

Den estniske historikern Evald Laasi återgav nästan fyrtio år senare en unik tabell med uppgifter om planerade och faktiska deportationsoffer från Estland våren 1949. Den byggde på uppgifter från dåvarande folkkommissarien för statens säkerhet i Estland, generalmajor Boris Kumm, till det estländska kommunistpartiets centralkommitté:

Tabell 1. Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.

 

	Planerat	Faktiskt
Män	7 582	4 507
Kvinnor	9 935	10 274
Barn (t o m 15 år)	4 809	5 717
Sammanlagt	22 326	20 498

Källa: Den estniska tidningen "Kodumaa"(Hemlandet) 16.11.1988

 

Som synes deporterades nästan ett par tusen färre människor än planerat. Många män flydde till skogs under deportationsnatten och gick med i gerillan. Därför tvingades kommunisterna samla ihop och skicka iväg fler kvinnor och barn än de från början tänkt sig, men de fick inte tag i tillräckligt många för att kompensera bortfallet av män. Än en gång hade den kommunistiska planekonomin misslyckats…

Andelen människor som deporterades varierade i olika delar av landet, men i snitt sändes 7,6 procent av befolkningen iväg. Enligt den estniska forskaren Aigi Rahi, som specialstuderat deportationerna från området kring universitetsstaden Tartu, riktades deportationen "direkt mot barn, kvinnor och äldre. Andelen män i arbetsför ålder var bara 12 procent.