.

Jag lånade en annan bok på biblioteket som jag måste läsa först. Det är ett fjärrlån.
Deportationerna i Estland 1941 - ett försök att förklara tomheten i svenska och norska gymnasieböcker, skriven av Olev Ott, 2009.

Han skriver om att vi har diskuterat hur mycket vi lär ut i gymnasierna om kommunismens brott. Det är ur ett människorättsperspektiv naturligt att alla övergrepp och folkmord ska belysas och tydliggöras för medborgarna. Ja, och det är nödvändigt inte minst för dem som är ättlingar till de som flytt landet. Alldeles för många av dem skadades så av sina erfarenheter och har inte klarat av att ens nämna något om erfarenheterna för sina barn. Jag hörde talas om att två våra grannar, visste inte att deras respektive föräldrar kommit från Estland. Mannen var est och kvinnan var estlandssvensk, men de sa inget om det till varandra förrän efter flera år. Ants mamma ville inte berätta något heller, så vi har lagt ner mycken energi på att få veta så mycket som möjligt innan det är för sent. Tiden håller på att rinna ut, alla blir äldre, och många har redan hunnit dö.

Han skriver vidare: Det är en självklar demokratisk ansats i de europeiska ländernas läroplaner. Att vi ska lära eleverna om brotten mot mänskligheten under 1900 – talet. Trots detta har över femhundra akademiker och kulturarbetare i ett upprop i svenska tidningar protesterat mot detta självklara beslut.

Han går sedan igenom det historiska sammanhanget och skriver bl.a. om

1. Den första sovjetiska ockupationens deportationer. Den där min väninna Õie var en av de deporterade, och som jag ska återkomma om. … Målet för den sovjetiska makten var att neutralisera de grupper som kunde göra motstånd mot sovjetmakten eller försvaga införandet av den nya regimen i Estland. I början omfattade begreppet sovjetfientliga element bara den tidigare ledarstrukturen, t.ex. de som var regeringsmedlemmar, eller tillhörde den estniska domstolens kår och administration. Õies pappa var officer i frihetskriget, livsfarligt. Han sköts efter att Õie och hennes mamma klivit på tåget i Estland. Vi träffade en släkting, Nilla i Tallinn 1978, som varit i läger och vars man sköts direkt vid tågstationen i Tallinn. Hans brott: han hade arbetat på tingshuset på sommarlovet. … från januari till maj månad registrerades 37794 personer efter en politisk värdering .... Av de till sovjetiska fångläger deporterade människorna dog de flesta åren 1942 – 1944.

2. Den tyska ockupationen. Enligt den tyska säkerhetstjänstens fjärde årsrapport, arresterades från juli 1941 till juli 1942 18 893 individer, av dessa frisläpptes 7485, avrättades 5634 och 5627 sändes till koncentrationsläger. Enligt uppgift var … 70 % ester, 15 % ryssar och 12 % judar…. Det mest uppmärksammade är massakrerna på judar i koncentrationslägret i Klooga strax utanför Tallinn alldeles innan Röda Armén kommer.

 

Blå sjön.

 

Jag ska fortsätta att läsa boken. Men nu ska ni få ett snitt av en text jag skrev för ett tag sedan. Jag tror, att det bl.a. ger en bild av vardagslivet i Estland under friheten. Det handlar om Katri, tonåring i Väike Maarja.

Frukosten var god och efteråt skulle Katri hjälpa mamma med disken, som vanligt.

Pappa la ifrån sig besticken.

– Lilla Katri, du får följa mig till kvarnen i eftermiddag. Jag måste ta hand om rågen.

Och då kunde inte Katri protestera. Hon visste att det var viktigt, och att pappa behövde hennes hjälp, och så var det den bekymrade stämningen. Både mamma och pappa var ledsna och oroliga. Och det var ryssarnas fel, förstod hon. Vad hade de i deras land att göra? Att det var krig i Europa, det visste hon, men här i Maarja kunde man väl leva som vanligt, eller…?

För pappa var det en annan sak. Han levde i Estland då, när det var en provins i det stora ryska riket. När han började skolan fick man prata estniska och man lärde sig allt på ett estniskt vis, men sedan sa tsaren att nu skulle hela ryska imperiet bli ryskt. Nu skulle man lära sig ryska i skolorna över hela landet och det offentliga språket skulle vara ryska. Det var många som reagerade då. Folk började samlas för att förberedda sig för uppror, och en estnisk flagga tillverkades. Den var blå-svart-vit. Blå som himlen, svart som jorden och vit som den estniska själen. Första gången den visades var i Otepää längre söderut. Men det var länge sedan. I dag är i dag. De var en vanlig bondefamilj på den estländska landsbygden. Och sommarlovet hade just börjat.

 

– Hejdå mamma. Jag går till Maarit. Säg till pappa att jag kommer hem till lunch, så kan jag följa med till kvarnen sen.

Deras hus såg faktiskt ut just så som presidenten Päts hade tänkt sig att alla ester på landet skulle bo. Ett typhus kan man säga. Lagom stort för en bondfamilj med kök och vardagsrum där nere och sovrummen en trappa upp. Och en fönsterveranda mot skogen. Runt den fanns mammas speciella område: trädgården. Mamma var antroposof, det betyder att hon aldrig använde något konstigt i jorden, allt skulle vara så naturligt som möjligt. Några bikupor fanns också, och därför hade de alltid massor med bär och frukter.

Hon sprang förbi allt detta utan att tänka så mycket och fortsatte förbi nästa bondgård. En liten bit på de ensliga vägarna med de stora tallskogarna. Bakom där, långt in i skogen, där fanns det björnar. Riktiga, stora. Hon har inte träffat någon på nära håll, men skymtat har hon. Hon såg hur han vände sig om och såg på henne. Hon drog efter andan, och han vände sig snabbt bort igen och var försvunnen.

 

Utanför Maarits hus stod tant Irene och hängde tvätt. Det såg ut som om hon tvättat bort vintern. Bara tunga yllekläder och vinterjackor och mössor hängde hon upp. Hela klädsträcket fylldes.

– Vi får hoppas det inte kommer mer snö nu. Uj, uj vilken vinter vi har haft. Nej, jag bara skojade. Hej du lilla Katri. Du letar efter Maarit förstår jag.

– Är hon hemma?

– Du får titta efter själv. En sådan här dag har jag ingen kontroll. Men hon sa förut att hon väntar på dig.

Katri gick uppför trappan in i hallen. Där var lika mörkt inomhus som i alla gamla bondgårdar, och tunga ylledraperier hängde som gardiner runt fönstren. I vardagsrummet stod vävstolen, och där satt Maarit.

– Jag måste göra färdigt en bit på den här väven, sa hon. Jag lovade mamma att göra det för länge sen, men jag har inte haft någon lust. Det är så mycket med skolan.

Maarit vände på huvudet och ropade inåt huset:

– Juhan. Kan du komma ett tag.

Katri kände att hon rodnade. Tänk om Maarit visste. Hon såg Juhan med nya ögon för bara ett par veckor sedan. Gamle vane Juhan fick plötsligt något intressant över sig. Något spännande. Det var på en fest hos en kompis. Han var ju aldrig något särskilt förut. Blond, lång, lite rund och ganska kaxig. Men så tittade han på henne på något särskilt sätt, och hon blev blixtkär, ja, eller i alla fall kär. Och sen dess kunde hon inte vara riktigt naturlig tillsammans med honom. Men hon var ju ganska säker på att han tyckte om henne också.

– Jaså, vi har främmande, sa han när han kom in i rummet. Hur är det med dig då? Skönt att ha slutat, eller hur?

– Jo, det är det väl, men ännu bättre för dig, som slutat helt och hållet.

– Men jag ska börja läsa språk i Tartu till hösten. Det ska verkligen bli kul. Skönt att flytta hemifrån, säger han och plirar mot Katri. Jag kanske bara kommer hem några gånger då. Man måste ju vara med och festa också.

Vad skulle hon svara? Att hon tycker det ska bli tråkigt. Att hon kommer sakna honom, eller vad?

– Jaha, sa hon bara. Och kände sig olycklig och generad.

– Fast om det är något som drar här hemma, kan jag ju komma oftare, tillade Juhan.

Och så skrattade de alla tre. Det gillade Katri. Det kändes ner i tårna när man skrattade ihop. Och hon förstod att Juhan ville vara med henne.

– Ska vi åka och bada? Frågade Maarit.

– Ja! Jag åker hem och hämtar mina badgrejor. Vart ska vi?

– Vi tar någon av småsjöarna. Men det är nog inte så varmt ännu. Jag tar en termos med te med mig.

– Då tar jag några smörgåsar. Vänta på mig! Jag kommer snart.

Katri sprang hem, packade badkläder och smörgåsar, tog sin cykel och var snart tillbaka igen.

Så här ska hela sommaren vara, tänkte hon. Bara ledighet, sol och bad. Och så vara med Maarit och Juhan förstås. Nej inte bara ledighet, hon måste ju hjälpa till på gården.

Flickorna tävlade om att komma först fram till Blå sjön. De cyklade så fort att de nästan körde in i varandra.

Några underbara timmar badade de, lekt som småbarn och bara njöt. De brydde sig inte om de andra människorna runt den lilla insjön. Platsen var ändå stor och räckte till för många.

Till slut gick de upp ur vattnet, lade sig på badlakanen och solade. Då hörde de:

– Vet du vad som har hänt i Tallinn? Ryssarna har mördat min moster.

Det var en flicka som kom springande till sina vänner en bit bort. Med andan i halsen ropade hon ut sin ångest.

– Vad säger du? Hur gick det till? En solande flicka satte sig hastigt upp och såg med stora ögon på henne.

– Inget vet säkert, men de säger att hon bara gick på gatan när de började skjuta. Det var många fler som dog då.

– Ja, jag har hört att det är många som skickats iväg. Och i går var det några skolbarn som dött för att de kom för nära några röda soldater.

 

– Kom så hoppar vi i igen, sa Katri hastigt. Hon ville inte höra mer. Krig var inget för en 16-åring som var så kär som hon.