.

Men Katri lämnade dem efter en stund. Hon bestämde sig för att gå. Inte någon särskild stans. Bara ut. Hon orkade inte med alla människors oro. Krig! Elände! Alltid var det något. När kriget började bestämde hon sig för att hon inte ville veta något. Hon ville leva. Ha det bra. Lära sig saker. Studera djur och natur. Kanske var det för mörkt. Skymningen hade redan börjat lägga sig över huset. Riktigt mörkt blev det inte i juni, men om hon gick in i skogen skulle det kännas bättre. Hon blev ensam med sina tankar. Hon måste komma underfund med vad hon ville. Hon tyckte att hon mest av allt var en naturmänniska. Hon ville leva nära naturen, växterna och åkrarna. Men mamma och pappa menade att hon måste studera vidare när skolan var slut nästa vår. Hur skulle hon ha tålamod att studera, att läsa en massa böcker, när hon bara ville vara ute.

Hon kom fram till stenen där hon hade suttit flera gånger förut. Alltid när hon tyckte att någon av de vuxna därhemma var orättvis mot henne, när någon i klassen sa något elakt, då gick hon hit. Till tänkestenen. En vanlig grå sten, bredvid en björk, en av få björkar i skogen. Grenarna hängde ner över stenen, och gav henne ett tak att sitta under. Hon kröp ihop. Suckade.

– Sitter du här?

Det var en mörk röst, men där var ingen människa. Hon såg sig omkring.

– Vem är du? Var är du?

– Jag är här, bakom granen. Jag säger till dig bara att du inte ska sova hemma i natt.

– Vad konstig du är. Varför ska jag inte sova hemma? Vem är du som kan säga så till mig?”

– Bry dig inte om vem jag är. Men gör som jag säger. Finns det någon du kan gå till?”

– Ja, det är klart, men jag förstår fortfarande inte varför.

Hon vände sig mot granen, men såg absolut inte någon. Det var bara den dova rösten som visade att någon fanns där. Hon vågade inte resa sig upp och titta bakom trädet. Hon var rädd för vad hon skulle se. Men kanske ändå… Vad var det här för konstigheter? Det här kan inte vara sant.

– Sitt där du. Gör som jag säger bara. För att du ska få leva länge och bli gammal.

Nu blev det ännu konstigare. Bli gammal. Hon var tonåring. Det var en evighet tills hon blev gammal. Och det tänkte hon verkligen bli. Men det ska hon väl inte bestämma nu! Men hon gav med sig. Egentligen visste hon inte varför.

– Ja, jag kan sova hos Maarit, men jag vet inte vad mamma och pappa säger. De vill att jag är hemma.

– Gå nu till Marit och kom tillbaka till stenen i morgon, så ses vi då igen.

Hon tittade stint på granen, och efter en stund såg hon en björns sträva bruna päls. Men ingen människa. Ingenstans. Kunde det vara björnen som talat till henne? Hon förstod inte vad som hänt, men gick tillbaka till Maarit, som lovade henne att sova kvar. Mamma och pappa sa inget särskilt heller när hon ringde. Hon sa inget om rösten till någon. Hon var rädd att de skulle tro att hon mist förståndet.

– Gör det du, sa mamma. Maarit är en fin flicka. Men kom inte hem för sent i morgon. Det finns mycket arbete att göra.

Maarit och Katri lade ut en madrass på golvet bredvid Maarits säng, och bäddade den. Som tur var fanns inte Juhan i huset, men hon frågade inget om honom. Allt var så komplicerat ändå.

– Tror du på att man kan höra röster i skogen? frågade Katri när de lagt sig ganska sent på kvällen.

– Nej vet du vad. Det räcker väl med det man ser. Vad går du och funderar på?

– Ingenting.”Katri vände sig mot väggen.

– God natt.

– God natt.

Följande morgon vaknade Katri tidigt. Det var alldeles tyst i Maarits hus. Alla sov tydligen fortfarande. Hon började känna sig dum. Antagligen hade hon drömt alltihop. Somnade hon på stenen?

Hon smög upp så tyst hon kunde för att inte väcka någon. Hittade ett papper och en penna bredvid telefonen och skrev ett meddelande till Maarit:

Jag ska bara hem ett tag. Vi hörs senare i dag. Tack! Katri.

Luften var klar. Sommardofterna fyllde henne när hon gick längs vägen. Det var tyst överallt. Ingen människa syntes till, men hon tänkte inte så mycket på det, ville bara hem och se att allt var bra därhemma. Det kändes konstigt att hon lydde den där rösten. Björnen… Eller vem det var.

Det var tyst på gården hemma. Pappa borde vara i stallet, men där var bara Bella. Hon klappade hästen och fortsatte in i huset. Ingen där! Hon ropade:

– Mamma, pappa!

När ingen svarade rusade hon upp för trappan in i föräldrarnas sovrum. Tomt! Sängen var inte bäddad, så de hade legat där, men var fanns de nu? Det var helt obegripligt. Ner för trappan igen! In i köket. Inga spår efter någon måltid.

Hon sprang ut. Stirrade vilt omkring sig. Letade igenom ladan och trädgården. Tomt. Tomt. Tänkte att hon måste springa till någon och fråga. Tårarna började sakta trilla nerför hennes kinder. Det blev svårt att andas, men hon måste få veta. Vem kunde veta? Närmaste granne var en ensam tant, Signe, hennes man hade dött några år tidigare. Det var en olycka med en tjur som hade blivit tokig eller arg och sprungit på honom, så han föll och slog sig i huvudet på en sten. Därefter levde hon ensam i sitt hus. Hon skötte sin ko och sitt grönsaksland. Tjuren hade slaktats och blivit till många goda middagar för henne, men så särskilt glad och lycklig var hon inte.

När Katri kom springande steg hon ut på trappan. Hon såg alldeles förtvivlad ut. Huvudsjalen satt på sned som om hon inte haft tid att sätta på den ordentligt. Den svarta yllekjolen med sitt mönstrade förkläde rörde sig i vinden.

– Vad är det nu? Var du inte hemma?

– Vad? Vad menar tant, var är de? Det är mamma och pappa som inte är hemma. Var är de?

– Kom in lilla barn, kom in så ska jag berätta. Signe vände sig om, gick in och satte sig vid köksbordet. Hon vred sina händer och hade svårt att tala.

– Tidigt i morse kom en bil, en lastbil med några män. Jag vaknade av billjudet. Här är det alltid så tyst på nätterna, att jag vaknar av varje litet ljud. Till och med småfåglarna väcker mig.

Katri var otålig. Varför var tant Signe så omständlig? Hennes ögon var svarta av oro.

– De stannade en halvtimme eller så, inne i huset. Sedan kom de ut med dina föräldrar. Så stuvades de in med några väskor och kördes bort. Jag vet inte vart. Men jag är rädd. En av männen hade en uniform på sig. De var militärer.

– Vad då? Militärer. Varför har de tagit mamma och pappa?

– Jag vet inte. Jag bara säger vad jag såg.

– Men vart kördes de? Kan jag hitta dem?

– Jag vet inte. Men cykla till Centrum och hör om någon vet något.

Hon hann inte säga varken tack eller adjö. Hon vände på klacken och sprang till cykeln som stod hemma på tomten där hon ställde den förut. Kastade sig upp på den och cyklade till torget. Där Kommunalkontoret och affärerna fanns.

Det var redan många andra där. Lika oroliga som hon själv. Alla dessa mörka ansikten. Och så hennes klasskamrat Peeter som skrek rakt ut.

– De är borta! Alla är borta!

Katri drog honom i armen för att han skulle se henne.

– Vad är det! Vet du inte? Det var massor av människor som togs härifrån. De stoppades in i lastbilar. Och så kördes de iväg. Fattar du? De är borta!

– Såg du mina föräldrar? Katri pressade fram orden. Såg du dem?

– Jag vet inte. Det var så många. Och alla såg likadana ut. De är borta!

Längre bort stod en kvinna och ropade åt henne.

– Jag såg dem. De var med.

Katri blev alldeles förtvivlad. En ilska hon aldrig känt tidigare blev henne övermäktig. Plötsligt förstod hon. Hon kastade sig på cykeln en gång till. Cyklade det fortaste hon kunde ut i skogen. Slängde ifrån sig cykeln och sprang den sista biten fram till tankestenen.  Sprang runt granen, den stora granen där ingen fanns kvar. Hon skrek ut i vildaste förtvivlan:

– Var är du? Vad har du gjort? Varför skulle jag gömma mig? Jag måste vara med mamma och pappa. Förstår du! Jag måste vara med dem. Nu vet jag ju ingenting. Varför lurade du mig?

Hon föll ner mot stenen. Kände inte om hon gjorde sig illa. Hon grät och kunde inte längre få fram ett enda ord. Och ingen svarade. Ingen dök upp. Rösten var borta. Han som lurat henne vågade inte komma fram och förklara sig.

Inte visste hon hur länge hon legat så över stenen. Men så småningom lugnade hon sig. Hon reste sig upp, skakade av sig gråten, satte sig på cykeln och cyklade hem till det tomma huset. Pappas hus.

Det var den 14 juni 1941. Den stora deportationens dag. Katris föräldrar var bara två av många tusen människor som denna dag packades in i trånga boskapsvagnar för att föras till slavläger i Sibirien. Många av dem kom aldrig fram, andra dog i lägren eller tillbringade många fruktansvärda år av sin korta livstid i det kalla, karga Sibirien, en annan verklighet än någon riktigt kan förstå, som aldrig varit där.