.

Nu ska jag börja berätta lite om Astrid. Hon är nu 74 år. En glad och energisk estnisk kvinna. Hon sa en gång, att ”Ants måste ha uppfostrat mig väl. Svenskar har ingen humor som esterna. Men jag är så glad, att Ants verkligen har lyckats.” Hm. Är vi svenskar så himla tråkiga? Och är esterna så himla roliga? Ja, ja. Vi har i alla fall roligt när vi träffas.

Hon föddes 1935 i Haapsalu. Familjens problem var att pappans släkt var balttysk, mamman var estniska. De träffades i skolan och gifte sig strax efter skolans slut. Pappan hade ett mejeri med ett par anställda, och de bodde på en något större gård i Sille.

När Sovjet ockuperade Estland 1941 gick pappan med i skogsbrödrarörelsen. Han skulle spränga broar. Astrid vet inte så mycket eftersom mamman inte ville tala om den här tiden. Men hon vet att han fängslades 1941 av sovjeterna. Han genomgick svår tortyr för att avslöja "sanningar", men han stod emot. Sa inget. Han avled av tortyren.

När tyskarna sedan kom 1941, fick mamman frågan om hon ville flytta till Tyskland med barnen eftersom familjen ansågs vara tysk. Astrids mamma funderade. Det var ett svårt beslut. Hon bestämde sig till sist för att stanna, och det tänkte hon på resten av sitt liv. Hon var helt säker på att hon valt fel. Hennes barn hade levt ett bättre liv i Tyskland.

Astrids farfar försökte rädda sig från sovjetiska militärer genom att fly. Men han blev upptäckt i Polen. Skickades naturligtvis till Sibirien. Till det iskalla Kazakstan, långt hemifrån. Han frisläpptes 1963, efter 14 år, men levde bara ett år till. 1964 dog han i astma.

Astrid berättade för oss, att hon tänkt så mycket på att ryssarna älskar honung, liksom tyskarna.  När de kom körde de sönder allt. Allt! Och så krävde de att bli bjudna på honung! Varifrån skulle de få honung när allt var förstört?

Familjen bodde alltså kvar på sin gård i Silla. Den var lite för stor i kommunisternas smak. De var vad som sovjeterna kallade ”kulaker”. De var inte storbönder i vanlig bemärkelse. Men gården var ”för stor”. Kommunister bankade på dörrar och fönster och skrek: ”Djävla fascister! Snart är ni i Sibirien!” och andra otrevligheter. Men mamman hade en god vän som jobbade på kommunhuset, en vän som absolut inte var kommunist. Det var fler som räddades på detta sätt, men de fruktansvärda är, att man måste uppnå begärt antal deportationsoffer, så det var andra som fick åka istället. Det var anledningen till att så många barn deporterades. Var de en man som skulle iväg, och han inte var hemma… Ja, då tog man vem som helst.

 

Familjegården hade flera hus, så de kunde växla om och bo i olika hus för att få lite lugn på natten. Och de försökte att leva så normalt som möjligt. En natt fick Astrid till och med ha en kamrat sovande över natten. Det var postmästarens dotter Leida. På morgonen väcktes de av dunkanden på dörren och rop, men nu lät det annorlunda. De öppnade dörren, och fick höra at Leida måste skynda sig hem. Föräldrarna väntade på henne. Fort! Fort!

Hon skyndade hem, och där väntade föräldrarna med lite packning för deportation till Sibirien, och det var bestämt, att Leida måste följa med.

Så småningom gick det inte längre. Gården togs av kolchosen, Det stora huset byggdes om till hyreshus med fyra enrumslägenheter med en korridor emellan. Själva fick de köpa ett av sina små hus, som delvis var stall. Huset var redan förfallet, så de fick renovera det för att det skulle vara beboeligt. Och självklart fick de bekosta det själva.

En farbror till Astrid hade fått ansvaret för gården, och han blev klassad som kulak och deporterades till Vorkuta.  Där var det fruktansvärt kallt och stor svält. Det var ju också så, att de flesta hade inte kläder för någon kyla alls. Deporterades de på sommaren och fick tjugo minuter på sig att packa, och visste inte vart de skulle och inte för hur lång tid, då fick de bara med sig sommarkläder. Så var det första gången den 14 juni 1940, och så var det ofta senare också.

Den stora deporteringen 1949 gällde just s.k. ”kulaker” man kallade storbönder så, men det fanns ju inga storbönder i Estland. De utländska baronerna hade lämnat landet och esterna själva hade inga stora gårdar. Men naturligtvis var det ingen som vågade vägra att skänka sin egendom till kolchosen.

Hanno har berättat hur de gick till när gårdarna skulle inkorporeras med en kolchos. Bonden ålades först att betala en alldeles otroligt hög skatt. Om han mot all förmodan lyckades med den utgiften eller vägrade fick han välja: ge bort sin gård eller en enkel resa till Sibirien. När man då valde att stanna i Estland fick man skriva under ett papper att man lämnade över gården av egen och fri vilja.

Det hör ju till historien också, att när Sovjet ockuperade Estland lovade Moskva bl.a. att det aldrig skulle bli tal om någon tvångskollektivisering, och dessutom skulle alla länderna ha sin egen självständiga regering. De löftena höll man inte särskilt länge. Men det intressanta är, att Sovjet visste så väl hur människor ville leva, och försäkrade att de skulle få göra det, men så fort som möjligt bröt man alla löften.

 

Astrids farbror frigavs efter Stalins död och efter Chrusjtjovs tal. Han har berättat att orsaken till att han överhuvudtaget överlevde kan skrivas: surkål och surkålssaft.

 

Astrid var studiebegåvad, men hade inte råd med någon högre examen. Hon utbildade sig till lågstadielärare. Hon fick ett stipendium på 140 rubler i månaden att leva på. Internatet kostade 3 rubler och resten behövdes för ren överlevnad. Men de var unga, och ville kosta på sig något roligt ibland. Då gick de på bio. En gång i månaden. De festade på en kuddkola och en småkaka (benknota). Åh, vad de längtade efter godis.

 

En gång i månaden fick familjen skicka paket till sina barn. Då var det glädje! Om mamma hade skickat med de där pengarna också, 5 rubler. Då sprang hon och köpte de där speciella kakorna mad rosa överdrag. Det var så gott!

Men mamma hade problem. Hon fick inge arbete. Kommunisterna hade bestämt att hon var fascist, eftersom hennes man var tysk. En gång fick hon dock arbete. Hon skulle vara lärare i estniska just på den skolan där Astrid gick. Men när den viktiga dagen kom, och mamman skulle ha sin första lektion. Då kallade rektorn på Astrid och sa: Spring hem till din mamma och säg att hon inte ska komma hit. Hon har inget arbete här.” Han hade väl fått en vink någonstans ifrån.

Nej, de pengar de hade fick de genom att sälja sina ägodelar. En efter en. Och det värsta ögonblicket för Astrid, det var när mamma tvingade henne att sälja sin älskade kantele. Då grät Astrid.

En farbror hade flytt till Sverige och bodde i Göteborg. Det var livsfarligt att ha kontakt med utlandet, men på något sätt fick de i alla fall saker från honom som de kunde sälja och köpa mat för. Men att de överlevde utan att svälta eller frysa ihjäl, det är verkligen ett under.

 

Och inte blev det mycket bättre när hon var klar med utbildningen. Lönen var skrämmande åg. ”Jag hade råd med mjölk och socker.” Och inte fick hon bestämma var hon skulle jobba heller. Hon placerades på en skola i Rapla. Och där var hon tvungen att stanna i tre år. Reglerna var sådana. Men hon blev kvar i fyra-fem år i alla fall. Det var et trevligt kamratgäng, de festade och hon var uppvaktad, men hon ville inte bo på landet. ”Jag ville inte bli lantråtta,. Jag ville till Tallinn.

 

Men när hon äntligen var i Tallinn blev hon knäsvag. Hon vågade inte arbeta som lågstadielärare, utan tog ett jobb på dagis där hon stannade i trettiosju år! Hon hann både gifta sig, få barn och skilja sig under tiden. Problemet var det vanliga: han drack. Men hon tog hand om honom i alla fall, och när han dog förra året var hon självklart där.

Visserligen har hon nu en lägenhet, men den hyr hon ut. Istället bor hon hos sin dotter och måg. De har en Turismitalu i Viljanditrakten, som har lönat sig ganska bra. Och hon har barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har sett bilder på dem allihop.