.

Historia är en osäker vetenskap. Det blir så tydligt i boken ”I historiens skruvstäd, Berättelser om Europas 1900-tal.” en antologi av Lennart Berntsson och Svante Nordin, Atlantis 2008.

När Västtyska historiker skulle berätta sitt lands historia varierar ”sanningen”. Under tiden efter kriget och fram till murens fall framställdes historien ur en vänster-synvinkel. Man reagerade inte speciellt på ”den stora terrorn”, massvälten i Ukraina eller Moskvarättegångarna. DDR var till och med ett föredöme. Naturligtvis fanns det en annan linje, men Historikerstriden kunde förefalla ha slutat i en seger för vänsterhistorikerna. De hade varit flest och mest ljudliga i debatten, de hade försvarat sina bastioner kraftfullt och energiskt. Men segern vändes i nederlag bara några år senare när Berlinmuren föll, kommunismen sopades bort och Tyskland återförenades. /…/ Det förbud mot jämförelser mellan folkmord under olika regimer som tidigare varit i kraft var nu upphävt. /…/ De kommunistiska regimernas moraliska legitimitet tycktes ha gått samma väg som deras faktiska maktställning. (Kap. De nationella berättelserna, Svante Nordin sid 22)

Naturligtvis förstår jag att man gärna vill höra, läsa och att man bäst tar till sig det som passar vars och ens övertygelse. Se dagens historiesyn i Moskva. Men att man inte kan ta in sanningar förvånar mig. Visst var det min lärare, Lennart von post, som berättade om deportationstågen till Sibirien, men jag lyssnade på alla nyheter i radion, och jag läste DN:s alla sidor från det jag började skolan. Jag läste böcker, mer än mina jämnåriga, och jag läste om kriget i Europa, nazistiska koncentrationsläger och det stora lidandet. Jag visste ganska mycket om lidandet i Sovjet långt innan jag träffade min est. Jag kan inte ha varit ensam om detta. Jag vet att det var traumatiskt för de estniska flyktingarna att de inte blev trodda om de fick möjlighet att berätta om livet i Sovjet, som det såg ut 1939-1940. Jag vet att när Ants sa något till en kommunist om hur fel han hade, då gick en högerpartist fram till honom och bad kommunisten om ursäkt.

Jag tänker på hur den här misstron måste ha påverkat flyktingarna som kom till Sverige. Många flydde vidare till USA och Kanada, men många blev kvar och svalde ner allt de ville säga. Efter murens fall verkar ingen bry sig om hur det var. Ungefär som i Tyskland.

Jag ska skriva några första rader om kapitlet: Robert Conquest. Den sovjetkommunistiska statsterrorns uttolkare.

Robert Conquest.

På många i väst utövade det sovjetkommunistiska samhället tvärtom en lockelse. År 1935 hade makarna Beatrice och Sidney Webb, ledande medlemmar i de brittiska vänsterreformisternas Fabian Society och grundare av London School of Economics, publicerat ”Sovjet Communism: A new Civilisation?”.  År 1937 kom boken ut i en andra upplaga, men då utan frågetecken i titeln. Denna okritiska skönmålning av det stalinistiska samhället skulle Conquest ofta återkomma till i sitt efterkrigstida författarskap, men då som oförsonlig kritiker av en släpphänt, ideologiskt präglad tilltro till all dokumentation om det egna samhället som sovjetmyndigheterna lät sprida till alla dem som ville få bekräftelse på kommunismens företräden.

De var verkligen inte ensamma, makarna Webb, om sin positiva syn på Sovjet. Informationen från Sovjet spreds på ett imponerande skickligt sätt. Ingen behövde kontrollera sanningshalten. Allt svaldes direkt. Tvivlare var förrädare! I Sverige var tron på kommunismen stark. Som sagt, sa man något blev an inte trodd. Och det är just det som vi alla måste ta till oss. Det får inte hända igen. (”Det enda säkra vi lär oss av historien, det är att vi aldrig lär oss något av historien.”)