.

När Jeltsin förbjöd kommunistpartiet.

Det är alltid intressant att läsa om hur Sovjets öde tolkas. I går var det Örjan Berner, f.d. ambassadör i Moskva, som skrev:

Sovjets öde beseglades i hemligt möte.

I augusti 1991 lyckades Rysslands ledare stoppa den kupp genom vilken den kommunistiska partiapparaten, KGB och militärledningen sökte avsätta Gorbatjov, återta makten och hindra Sovjetunionens omvandling till en lösare union med självständiga stater. Processen som därmed sattes igång kulminerade i ett möte den 8 december 1991 mellan Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands presidenter, där Sovjetunionens öde beseglades.

I augusti 1991 kördes militärfordon och väntade alldeles utanför Tallinn. Alla visste vad det betydde. De som arbetat så hårt för en ny frihet, kanske var det snart över. Vi vet hur det gick. Men förstår vi också vad esterna (och andra sovjetmedborgare) gick igenom de här dagarna? – Jag bara tänkte.

Vad folket inte visste men väl anade var att Sovjetunionen snabbt gick mot total bankrutt.

Stormakten var renrakad. Jag minns så väl de tomma affärerna. Ett biträde sa till Ants: ”Ni kommer bara hit för att se på de tomma hyllorna.” Det som fanns var konservburkar med konstiga inläggningar. Man kan undra om det verkligen var nödvändigt att försätta folket i den situationen. Vilka ledde landet till denna bankrutt? Samtidigt som de 1. Talade om för invånarna att de levde i världens bästa land. Och 2: Fick många västerlänningar att tro detsamma. De hade ett framgångsrikt informationssystem, och intelligentsian anslöt sig till KGB, spioncentralen. Kanske var det därför det gick så ”tokigt”. Det fanns inte kunniga nationalekonomer som kunde påverka utvecklingen i landet. Och de var inte heller efterfrågade. Detta var den kommunistiska utvecklingen, precis så som den skulle vara. Att man inte brydde sig det minsta om människorna var känt för alla medborgarna. Marju Lauristin, vars föräldrar aktivt deltagit i den kommunistiska kampen, har ju sagt att det var först efter 1991 man kunde se medmänsklighet.

Berner skriver vidare: Gorbatjov samlade nu ändå ihop spillrorna av det unionsfördrag som han planerat underteckna den 21 augusti tillsammans med ledarna för elva republiker – förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina gällde det Kazakstan, de fyra centralasiatiska, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan samt Azerbajdzjan, Armenien och Moldavien. Balterna och Georgien var redan borta. Han lyckades få preliminär enighet om att skapa ”Unionen av Självständiga Stater”, till vilken varje republik kunde ansluta sig enligt mycket flexibla villkor. Det var en bräcklig konstruktion.

Men det var osäkert vem som egentligen hade makten: Gorbatjov som var Sovjetunionens president eller Jeltsin som var Rysslands president. Vad ansåg de? Jeltsin, som godtagit denna plan, hade också andra tankar och påverkades av rådgivare, främst Gennadij Burbulis och reformekonomen Jegor Gaidar. De menade att Ryssland helt måste befria sig från unionen. Man borde istället skapa en lös sammanslutning med mycket liten roll för gemensamma organ, där Ryssland självständigt skulle sköta sin ekonomi och politik. ”Jag blev chockad när ryktena härom nådde mig”, berättade Gorbatjov senare i samtal med mig. ”När jag talade med Jeltsin fick jag först intrycket att han höll med mig och sedan att han fortfarande vacklade. Han håller aldrig det han lovat och ville förstås inte ta ansvaret för att vara Sovjetunionens dödgrävare!”

Nu fanns det naturligtvis män som ville bli president i eget land. Men det skulle kosta, särskilt för centralasiaterna, som länge levt på subsidier från Moskva. Det främsta kittet i unionen, fruktan för tvångsapparaten, var nu försvunnet. Kuppmakarna hade förstört det enda Gorbatjov kunnat spela på för att hålla ihop unionen, hotet om ett militärt maktövertagande. Läget var nu det omvända. ”Vi kan inte vara med i en union där allt är möjligt, även en fascistisk kupp”, sade Lev Petrosjan, president i Armenien./…/ Uttalanden kom från Jeltsins omgivning om att Ryssland kunde göra anspråk på territorium, som Kreml tidigare orättmätigt tilldelat andra republiker eller där den ryska befolkningen dominerade. Krim i Ukraina var symbol härför. Vi vet ju att Ukraina och Kiev ses som Rysslands vagga av ryssarna, så med de nya nationalistiska strömningarna kommer det bli ännu svårare för Ukraina …

Vad beträffar Estland hade redan Stalin tagit tillbaka några stora områden när Estland ockuperades. Det var området på andra sidan Narvafloden, runt Ivangorod, och Petseriområdet i sydost där det bor många setukeser. Gränstvisten om dessa områden är inte klar, men Estland lär inte få tillbaka dem. Ryssland är så stort,. En jättebjörn med starka muskler.

Jeltsin lade fram ett eget program: ”Gaidarprogrammet”, som innebar ett klart brott med unionstanken. En radikal reformpolitik skulle införas med egen valuta, snabba privatiseringar och liberaliserade priser. All finansiering av centrum stoppades. Nu tycktes Rysslands president vilja göra sig fri både från unionen och från de andra republikerna. Men: I samtalen med Gorbatjov sade sig dock Jeltsin vara inställd på en konfederation av självständiga republiker, en ”union”. Tillsammans med andra republikledare deltog han i överläggningar om en gemensam försvarsmakt. I detta skuggspel medverkade Gorbatjov, kanske i en fåfäng förhoppning att de många människorna runt om i det väldiga riket, som ändå ville ha kvar unionen, skulle komma till hans undsättning.

En annan sak var medborgarfrågan och kärnvapnen. I ett TV-tal till nationen varnade Gorbatjov för inbördeskrig om man inte kom överens om att bevara det rike som byggts upp under sekler. 60 miljoner sovjetiska medborgare i unionen bodde utanför sina ”hemländer”. Där fanns 27000 stridsberedda kärnvapen.

Ja, Vem skulle ta hand om kärnvapnen, och skulle flera republiker få kontroll över sådan arsenal? Vem skulle betala de väldiga sovjetiska utlandsskulderna? Fanns det någon guldreserv och vem tillhörde den? Skulle bara Ryssland vara Sovjetunionens legitima arvtagare?

Den frågan är oerhört väsentlig. Vem är arvtagare till Sovjetunionen?

Nazerbajev och de centralasiatiska ledarnavarförbittrade över att ha ställts inför fullbordat faktum av den slaviska trojkan men hade inte mycket val annat än att ansluta sig till OSS. Detta skedde vid ett frostigt möte i Alma-Aty den 21 december. Här formaliserades Sovjetunionens kollaps utan att den rad av problem som detta medförde kunde lösas. Så kom tvister om fördelningen av unionens resurser och ägodelar mellan de nya staterna att prägla deras framtida relationer. Ryssland agerade snabbt – man förklarade sig vara Sovjetunionens främste arvtagare och tog som sådan genast säte i FN:s säkerhetsråd.

Alltså: Ryssland förklarar sig som arvtagare till Sovjetunionen.  Jaha. Gäller det allting? Kan man då begära skadestånd från Ryssland om man ”behandlats illa” av Sovjet. Absolut inte. Då förnekar Ryssland allt ansvar. Det är bara när det gäller att få, att behålla för landet positivt arv som man erkänner det, annars förklarar arvtagarna att de absolut inte kan ta ansvar för vad som hände i Sovjetunionen. Det har bl.a. Estland erfarit.

Slutligen är det en annan sak jag tycker är intressant: När Kommunistpartiets monopol på att leda politiken upphävdes och väpnat våld inte längre användes för att slå ner opposition kunde man inte styra det väldiga riket. Gorbatjovs perestrojka och glasnost gav startskottet för denna historiska omvälvning och ledde till vad han inte kunnat ana men kom att frukta, det månghundraåriga imperiets kollaps.

Ett land som hålles samman p.g.a. terror faller samman om terrorn tas bort. Det var bara rädslan för att förlora livet eller förståndet som gjorde att människorna inte opponerade sig tidigare. Jag frågade Ave en gång: ”Varför vågade ni demonstrera? Varför var ni inte rädda?”

”När vi såg att den närvarande milisen inte agerade när vi lite försiktigt började protestera, då blev vi modigare. Då visste vi att vi kunde säga ifrån.” Det gällde för alla miljonberna människor.

…..

Vädret stormar i Estland just nu. Polisen ber människorna lämna bilen hemma om de ska någonstans, eller helt enkelt avstå och stanna hemma. En krock rapporteras med tre dödsoffer. Troligtvis hade åtminstone en av bilarna dåliga däck.