.

Elisabet var förtvivlad. Deras hem hade invaderats av främmande personer så fort tyskarna lämnat staden och kommunisterna fått makten. De hade tvingats flytta till Kaukasus. Elisabet själv, hennes dotter, mamma och syster. Men de kunde inte bo där. Förhållandena var mycket svåra därborta, även om klimatet var fantastiskt. De var inte hemma. De måste tillbaka till Tallinn, där de hade levt sina liv dittills. Visserligen hade de flyttat in hos mormors lillebror, som hade bott där så många år, men inte ens han var ”hemma” här. Det hade varit så stora förändringar sedan Stalin kommit till makten, och morbror ansågs misstänkt, eftersom han var så ordentlig.

En dag orkade de inte kämpa längre; de packade sina få tillhörigheter och tog tåget till Estland. Gick det så gick det!

Naturligtvis hade de inte någonstans att bo. De hade förlorat rätten till sina hem när huset förstatligats och ryssarna flyttat in. Men som tur var fanns det människor som förbarmade sig över dem. De fick bo hos än den ena än den andra för kortare eller något längre tid. När Elisabets dotter Anne till slut tvingades bo på en balkong tappade Elisabet tålamodet och skrev ett brev till Sovjetunionens president Kliment Vorosjilov där hon förklarade sin svåra belägenhet, och att hon var helt oskyldig till att hennes föräldrar varit förmögna. Hon berättade allt om sitt liv och vände helt ut och in på sig själv. Hon kände att hon förnedrade sig till den milda grad, men såg ingen annan utväg. De måste ha en egen bostad!

Till sin förvåning fick hon några månader senare en kallelse till Estlands kommunistpartis ordförande Ivan Käbin. Hon skulle komma till hans kontor påföljande fredag.

”Vi har igångsatt bygge av nya bostäder där en lägenhet är avsedd åt er.”

Elisabet trodde knappt sina öron. Hon hade lyckats! De skulle äntligen få en egen bostad. Ett eget kök. Riktiga rum att sova i. Få vakna utan att känna att man är i vägen. Att alla hör vad man säger.

De gick ofta till byggarbetsplatsen. När det fanns en trappa till deras våning gick de uppför den, och kunde så småningom titta in, drömma och börja planera för hur de skulle bo.

En dag var lägenheten klar för inflyttning. De tog sina tillhörigheter med sig från den vännen de hade tillbringat natten hos. Äntligen! Nu skulle de bli bofasta.

När de stod utanför sin nya dörr, klara att flytta in, såg de att den var uppbruten! Förtvivlat såg de på varandra. Vad var detta? Försiktigt öppnade de dörren. Nej, det fanns inget tvivel. Några främmande människor var i lägenheten. Alldeles tydligt hade en familj flyttat in! I deras lägenhet!

De stirrade på inkräktarna, men förmådde inte säga något.

”Vad stirrar ni på? Vi har ingenstans att bo. Vi flyttade in i morse. Vi måste ju bo någonstans!”

Sa de på ryska.

Och det var just det. De var ryssar. Och mot ryssar visste de att de inte hade någon chans.

Men de kunde inte bara ge upp. Elisabet for till den kommunala sovjeten.

Först beklagade de bara. Som vanligt var de irriterade. Man talade aldrig vänligt till medborgarna, och i ett så här svårt ärende var det ännu mer omöjligt.

”Men se här.” Elisabet visade fram kontraktet hon fått från ordförande Käbin. ”Här står att han ska bli underrättad om när vi flyttar in.”

Då hände det något. En oro kändes i rummet. Elisabet blev tillsagd att återkomma om ett par veckor. Och utan något avsked lämnade tjänstemannen lokalen.

Ytterligare några veckor tillbringade de hos olika vänner men en dag kunde de verkligen flytta in i sin egen lägenhet.

Kanske var det tur att Elisabet skrivit till Vorosjilov. Antagligen hade han gjort klart för Käbin att detta var ett speciellt ärende som skulle följas upp, och troligtvis var det därför Käbin skrivit att han ville underrättas om inflyttningen. Och detta var den enda anledningen till att de inkräktande ryssarna kunde flyttas! Vilket rättssamhälle!