.

För över femton år sedan var vi i Simona. Vi gick omkring skolan och tittade. Bland annat såg vi den fina skolträdgården. Skolans trädgårdsmästare, som skötte den under sommarlovet, berättade att barnen är med om att arbeta här. Och allt som odlas i köksträdgården äts upp i skolmatsalen. Han berättade också om Simonas historia, och vi blev imponerade över att en trädgårdsmästare var så kunnig om allt. Klockan gick och vi måste åka iväg, men han bjöd hem oss till sig på kaffe, och några timmar senare var vi tillbaka.
Den här gången i hans egen trädgård. Där bodde den ca 60- årige mannen med sin jämngamla hustru. De hade ett normalt trähus i gul bärnstensfärg, en mycket frodig trädgård full med blommor och nyttigheter.
Kaffet dukades upp på en veranda. Vi fick hembakat bröd och satt och samtalade. Han berättade bl.a. om sin barndom när han hade lurat gränsvakterna vid stranden för att kunna bada i havet.
Vi satt kvar och hade några verkligen trevliga timmar i deras sällskap. Som avskedspresent fick vi några små plantor och vi fick lova att komma tillbaka varje gång vi kom till Simona.
Men det blev inte så. När vi berättade för Hanno vem vi träffat, då förbjöd han oss att se den mannen igen. Han var KGB-agent och var ledande i kommunen under den sovjetiska tiden. Hanno sa inte vad han hade gjort, men vi förstod budskapet. Denne genomtrevlige man var en skurk! Och nu stod han där. Lite för sig själv, tillsammans med några anhöriga. Alla vet. Alla föraktar honom. Men han måste väl också göra något ibland.  När ett tjugotal barn kom från ett sommarläger för att lyssna på konserten då tog han ett barn i handen och gick in i kyrkan.
När vi druckit vårt kaffe färdigt som vi bjöds på vid kyrkbacken följde vi efter. Men KGB-mannen stannade inte så länge. Pressen blev för hård på honom. Någon stirrade ut honom och han gick.