.

Vi stod i skogen efter att ha åkt en bra bit från civiliserade områden. Det var lite spännande, en bit historia.

Fru Moisa var ledare för vår lilla grupp på fem personer. Först hade vi träffats på museet och fru Moisa hade berättat om Skogsbröderna. De som vissa hade kallat "motståndsmännen", och andra "upprorsmakarna". De sista som försökte befria landet efter andra världskriget.  Men där fanns ju också sådana, som gömde sig bara för att få behålla livet.

Martin Tamm var kanske en sådan från början. Han började gömma sig när den första massvärvningen av soldater till den sovjetiska armén ägde rum. Han var en ung man, som hade arbetat som gränsvakt i det fria Estland. Inte så särskilt märkvärdigt jobb i ett fritt land. Nu skulle han välja mellan att bli sovjetsoldat eller dö. Han lyckades fly till skogs tillsammans med de andra gränsvakterna, och höll sig borta fram till 1941 när den tyska armén drev bort sovjeterna.

Det som är svårt för oss svenskar att förstå, är att den tyska armén betraktades som en befriare när den kom. Vi vet vad tyska SS-trupperna gjorde mot människor. Men den bästa beskrivningen till vad som hände i Baltikum under 1940 – 1941, den första sovjetiska ockupationen är: terror. Terror. Ingen var säker. Men det har jag ju redan pratat om. Den sovjetiska förintelsebataljonen hade fått den enda ordern: döda och bränn. Och det gjorde det. Massavrättningar eller massdeportationer till döden i Sibirien. Så gott som varje estnisk familj var drabbad. Och jag har nämnt lilla Evy, 6 år, som skiljdes från sin sjuka mamma och skickades till ett kallt helvete långt hemifrån.

När sovjeterna drevs tillbaka av den tyska armén 1941 gjorde de det som de alltid gjort, de använde ”den brända jordens” politik. De brände hela byar, och jag hörde Anne berätta om hur hon låg gömd bakom en buske och kunde följa nedbränningen av den ena estniska byn efter den andra utefter reträttvägen, och kunde andas ut när hon såg dem vika av. Hennes by, Karksi Nuia, var räddad.

Nåväl. Tyskarna kom och Martin återvände till ett normalt liv i sin by med sin familj. Han utbildade sig till polis, och fick sedan en högre polisutbildning i Tyskland. Han blev också befäl i den estniska polisen.

Kriget flyttades till Baltikum 1944. Sovjetarmén närmade sig igen. Tyskarna retirerade.

Martin förstod att detta var livsfarligt för honom, så han återvände till skogarna. Han levde i sin bunker, men vågade till en början smyga hem på kvällen för att skaffa mat och andra förnödenheter.

Misstaget han gjorde, var att alltid komma hem på onsdagskvällarna. Han gjorde det för att föräldrarna skulle vänta honom och ha mat färdig, men det gjorde också att det var lätt att upptäcka honom. En skogvaktare,en förrädare, avslöjade honom. Men han klarade sig den gången.

En juninatt 1945 när han satt och åt tillsammans med familjen och några andra skogsbröder började hundarna skälla. De skällde aldrig annars, så alla förstod att något ovanligt höll på att hända.

Två av husets döttrar blev tillsagda att se vad som hände, men de kom inte tillbaka. Detta betydde fara!

I själva verket stod 30 soldater med kalasjnikov och en lätt kulspruta på vägen.

Martin och några kamrater flydde ut på ängen bakom huset. Soldaterna såg dem, grupperade om sig och började skjuta.

När skogsbröderna kommit ut på halva ängen kastade de sig ner. Efter en stund slutade de andra skjuta. Sovjeterna sprang ut på ängen för att ”ta hand om” liken. Skogsbröderna tog chansen. De reste sig och rusade snabbt iväg. Den kulspruta soldaterna hade kunde inte användas eftersom de var ute på ängen allihop.

Ingen av skogsbröderna blev dödad, men Martins mjölkhink var genomskjuten och en annan hade fått sin tobak förstörd. Och morgonen därpå plockade Kalju, Martins yngre bror, upp 150 patronhylsor. Systrarna släpptes.

Soldaterna kom tillbaka några dagar senare och genomsökte huset, tog allt värdefullt och sköt sönder resten.

Martins 9 år gamle lillebror, Kalju, började sedan hjälpa honom.

Kalju har sagt att ”det var lite läskigt i början, men jag vande mig, och när jag stulit en kulspruta av en ryss tänkte jag bara: kommer det en röding, då ska han få se!”

De hade planerat så: när Kalju for på besök till olika vänner med sina föräldrar efter ett uppgjort schema, passerade han ett i förväg bestämt ställe. Där kastade han ut en säck med mat vid vägrenen. Martin smög dit och tog sin säck.

Problemen var ju på vintern när han lämnade spår efter sig i snön. Då kunde han inte lämna sin bunker. I stället fick han invänta en snöstorm, som gjorde att spåren försvann i yrsnön.

För att vara säker på att ingen upptäckt hans gömställe satte han upp tråd runt bunkern när han lämnade den. Grön tråd på sommaren, och vit tråd på vintern. Var tråden orörd kunde han gå ner.

Vid ett tillfälle när han byggde en ny bunker upptäcktes Martin. Han omringades, men lyckades ta sig igenom trots intensiv skottlossning. Han klarade sig, men hade fått en del skotthål i kläderna.

Martin Tamm blev till sist avslöjad och skickades på arbetsläger i Sibirien. Hans bror Kalju fick diplom härom året för sin gärning.

Den siste skogsbrodern avslöjades 1978. Han ville inte till Sibirien så han begick självmord genom att dränka sig i den flod där han hämtat sin mat i många år. Han hade antagligen inte skickats iväg då, men det visste han inte eftersom han levt gömd så länge.

Slaget i Arakülla 1946

Några skogsbröder byggde en gemensam bunker i traktens skog. De sovjetiska inrikestrupperna fick rapport om att det skedde, men visste inte var.

Soldaterna gick in till en bonde för att skaffa sig en häst och mat i första hand. Men bonden vägrade att lämna något till dem, så han fick stryk. Men inte mer än att han fick tag på ett vapen och sköt ihjäl soldaterna när de var på väg därifrån.

Därefter kom nya ryssar till gården. De torterade bonden tills han visade dem var bunkern fanns.

Martin var inte i bunkern när den omringades av trettio man. Däremot fanns där tre andra skogsbröder, som visste att de inte hade något alternativ, de måste försvara sig.

Striderna pågick hela dagen, ryssarna fick förstärkning, och när det inte fanns fler ryssar att skicka, rekvirerade de istället tanks. Ett problem för sovjeterna var att bunkern var byggd av taggtråd, så de kunde inte kasta granater. Till slut lyckades den ryska militären skjuta sönder bunkern, men då hade de tre skogsbröderna lyckats försvinna och rädda sig.

När detta skulle beskrivas officiellt uppgavs det att nio ryssar dött, men i verkligheten hade ca nittio man dödats. De tre skogsbröderna som varit i bunkern hade klarat sig, alla tre.

Allt detta berättade fru Moisa på museet. Hennes man, som klätt sig som en skogsbroder dök upp från djupa skogen när vi satt på några stockar och väntade på ”något”. Vi hörde några skott. Hoppade till och vände snabbt blickarna mot skogen, och där kom han. Snygg och prydlig.

Vi fördes in i en glänta i skogen. Jag såg mig omkring noga, eftersom jag visste att här skulle finnas en bunker. Vi visste att det var Martin Tamms bunker, men vi såg den inte. Eller? Jag anade något konstigt vid en liten låg gran. Men det kan inte vara bunkern!

Vår skogsbroder böjer sig ner, lyfter på en grästuva, och där är nedgången. En trälucka med en stege ner i ett mörker.

Vi går ner. Någon har tänt ljus och dukat fram en liten måltid av ost, bröd och fett fläsk åt oss. Väggarna är klädda med träpanel, sängen är en träbänk med granruskor, och där finns också en liten spis. Från spisen går ett skorstensrör, och det var just det jag hade sett vid den lilla granen.

Det är inte stort, men förvånansvärt trivsamt i skenet av de levande ljusen. Trivsamt för oss, som kommer en liten stund, men för dem som var instängda här utan att kunna gå ut, var det naturligtvis frustrerande.

Här bodde Martin Tamm i flera år. Här gömde han sig undan den sovjetiska myndigheten. Ibland var de fler, ibland var han ensam.