.

Rein Klaassen berättade:

"När min pappa var arton år 1940 blev alla i hans ålder tvångsvärvade i den ryska armén. Min farmor arbetade som sjuksköterska på sanatoriet då, och hon fick höra talas om att unga män skulle värvas, så hon skrev snabbt in honom på sjukhuset. Hon räknade med att de aldrig skulle värva en dödssjuk tonåring. Han klarade sig.

1941 kom tyskarna. De tvångsvärvade alla ungdomar över sexton år, och då blev farmor inte förvarnad, så hon kunde inte skriva in honom på sjukhuset igen. Han togs ut till tjänst i tyska armén, och skickades iväg. Tyvärr blev han nästan genast skadad och fängslad av sovjeterna. Där hölls han i läger tills han och alla andra krigsfångar förflyttades till Sibirien som krigsförbrytare. Han hade ingen möjlighet att ta kontakt med sin familj i Pärnu, eller någon annan heller.

Föräldrarna och syskonen försökte få reda på vad som hänt honom, men ingen kunde meddela dem någonting, så de sörjde honom och tog för givet att han stupat. De flydde därför i september 1944 till Sverige i en liten båt. Men det visste naturligtvis inte min pappa något om.

Pappa hade en förfärlig tid i Sibirien. Det var fruktansvärt kallt, och det fanns ingen mat, men trots det måste man arbeta hårt. Mycket hårt. Varje dag dog människor runtomkring honom. Han klarade sig nog för att han alltid tänkte på sin familj. Han längtade, LÄNGTADE, efter dem.

Befrielsen kom. Några år efter Stalins död fick han lämna slavlägret. Trött, mager och nästan tandlös återvände han till Pärnu. Herregud vad han längtade.

Ni förstår att chocken blev svår, när han inte fann någon. I huset bodde det numera flera främmande familjer. Förvirrad sökte han tills han fann en granne som kände igen honom. Då fick han beskedet att alla lämnat Estland. De bodde numera i Sverige hade man hört.

Han flyttade in i ett ledigt rum någonstans och började skrivandet. Han måste få träffa sin familj. MEN: en krigsförrädare, som han var, trots att han värvats mot sin vilja, fick inte ta sig någonstans över huvudtaget. Varje vecka skulle han anmäla sig på kommunen. Han var totalt kontrollerad, och att få resa till Sverige var absolut inte att tänka på. Men han gav sig inte. Han ville få hålla om sin mamma en gång till. Han ville känna hennes värme. Han ville se hur syskonen såg ut, och han ville visa att han levde. År ut och år in. Han skrev och han skrev.

En dag kom ett bud från Sverige. Mamma hade dött.

Mamma hade dött!

Nu måste han få åka. Han måste få vara med på begravningen åtminstone. Först sa myndigheten blankt nej. Aldrig!! Men efter ett förfärligt tjatande gav de med sig. Två dagar före begravningen fick han beskedet att resan beviljats. Men han måste ha en KGB-man med sig, och han måste betala bådas resa, och de skulle vara tillbaka dagen efter begravningen, dessutom var hans fru och son, mamma och jag, kvar som en extra försäkran att han skulle återvända.

Det gällde att få tag på biljetter, kläder och förnödenheter för en resa. Han fick låna pengar av goda vänner, och kom faktiskt iväg.

Ja, han var på begravningen och hann hälsa på de människor som var hans familj, men mer blev det inte, han hade ju så kort tid på sig.

Han återvände, som han var tvungen till, och därför blev vi kvar i Estland."