.

1998 bad jag Anne och Ülo i Tallinn att de skulle berätta lite grand om sina liv. De var då en bit över femtio år båda två. Ülo hade fruktansvärt ont i ryggen, men ville så gärna berätta. Han låg raklång på golvet och pratade som han aldrig brukade göra. De berättade saker, som de inte talat med varandra om, så det var spänning i rummet.

Bland annat sa Ülo, att det var skillnad på de sovjetiska och de tyska soldaterna. När man såg en rysk soldat gick man en stor omväg av fruktan, men en tysk soldat var man inte rädd för på det sättet. De kunde till och med skoja med en liten pojke. Det får man inte säga i Sverige, jag vet, det är politikt inkorrekt och kan missförstås. Och där har vi en av de frågor jag söker svar på. Man klassar ner esterna för at de var "tyskvänliga". Man tror inte på att det var någon skillnad mellan de fruktansvärda ockupanterna. Krig är krig, och alla soldater är djävliga. Ja, men faktum är, att till min svärfars hus kom det ryssar, ringde på dörren och flyttade in. De hade fått tillstånd av närmaste sovjet, de hade paper på att de skulle bo i sovrummet och vardagsrummet. Där försvann privatlivet. 1941, när tyskarna kom, då bad de att få hyra en lokal i huset. Mot betalning.
"Allt var bättre än sovjeterna. Vi levde i ett helvete i nästan ett år, och allt måste vara bättre än det." berättade Ülo att man tänkte. "Självklart var vi glada när tyskarna kom. Vi tog för givet att vi skulle bli fria igen.
" När ryssarna retirerade, då brände de ner städer och byar. Anne berättade att de stod i skogsbrynet och följde ryssarnas tillbakagång genom att se var röken hur brinnande hus spreds. Så gjorde inte tyskarna.

Men naturligtvis var tyskarna ändå ockupanter och hade absolut inte tänkt sig att Estlandskulle bli fritt. Det var ju ett tyskt område sedan många hundra år. Tyska adelsmän hade ju levt och haft makt här, så det var rätteligen tyskt ansåg Hitler, som förberedde esternas förflyttning "till annan ort" troligtvis Sibirien.
Jag frågade också Ülo vilken som var hans lyckligaste dag.
"Den allra lyckligaste var när jag kom hem från Östtyskland en gång, och jag möttes på flygplatsen av min lille son och fick en jättekram av honom.
Min andra lyckliga dag var när jag stod i den långa kedjan mellan norra Estland och södra Litauen. Det var fantastiskt, fullkomligt oförglömligt."