.

Hörde ni Putin säga att det var Hillary Clintons fel att folk demonstrerar mot det ryska valet? Det är en riktig statsman som säger så!

.....

I DN i dag skriver Staffan Skott en stor artikel om

Vardagsvarorna visade Sovjets rätta ansikte.

Han skriver med anledning av en nyutgiven bok: ”Made in Russia” (red. Micael Idov, Rizzoli) med den ironiska undertiteln ”Unsung icons of Soviet design”.

När vi var i Tallinn 1978 såg vi verkligen hur det var med den saken. Men det var inte många som förstod vad vi talade om. Sovjet hade ju skickat upp Gagarin i rymden! De var ju tekniskt mycket framstående!

Nej, tvärtom. För det första hade de skickat upp astronauter tidigare, men Gagarin var den förste som överlevde. För det andra var det tyska ingenjörer som utvecklade rymdprogrammet. Sovjet hade snabbt gjort sig av med en stor del av intelligentsian och utbildningen var av mycket låg klass. När Sovjet ockuperade Estland var det inte många läroböcker som godtogs. Det måste vara socialistisk litteratur på universiteten. När det gällde juridik t.ex. blev all litteratur utbytt till böcker skrivna av författare utan juridisk utbildning. -”Alla kan!”

Men det var inte bara det. Skott skriver: Staten som skickade upp den första människan i rymden var ur stånd att hålla befolkningen med konsumtionsvaror ens av det oumbärligaste slag.

Och om boken: Här får man en illustration till det absurda och plågsamma i sovjetiskt vardagsliv.

Skott är gift med en ryska som levde sina trettio första år i Sovjet, och han låter henne kommentera det han skriver för att vi ska förstå att det verkligen är sant, trots att man helst av allt vill tro att det är ett grymt skämt.

I Sovjet fanns det läkare och sjukhus. Det fanns mediciner, men inte så det räckte till befolkningen. Det är orsaken till att det fortfarande används så mycket naturmedicin i Estland. Koppning användes flitigt i Sovjet.

Den vanliga metoden är att sätta fast flera upphettade glas till exempel på ryggen på den sjuke – när luften svalnar suger sig glaset fast och drar ut huden. En riskabel variant innebär att man hade en brinnande tuss inne i glaset, vilket sätts fast precis när den slocknar. Det gör ont, kan min fru vittna om efter många behandlingar. Resultatet blir enorma blåmärken och något slags ”djupmassage”. Ingen medicinsk effekt finns vetenskapligt belagd.

Sovjet tillverkade speciella koppglas i stora mängder.

Och senapsplåster och ricinolja var i flitigt bruk. Apoteken hade levande blodiglar på burk.

Jag har sett en liten flicka koppas så sent som i slutet av 1990-talet; det kanske används fortfarande. Det gjordes på fullt allvar. Jag som alltid vill kontrollera allt jag ser har inte prövat koppning, men i Sverige slutade vi med det för länge sedan.

Skott talar också om den praktiska lätt ihopvikta nylonkassen som alla skulle ha i ficka. ”Utifall att…” Fanns det något att köpa i en affär måste man kunna bära hem det. Kassar att bära varor i fanns inte i affärerna.

I Estland talar man om ”vene värk”. Det betyder ungefär "rysk grej" i betydelsen att något är av synnerligen dålig kvalitet.  Ett exempel som Skott skriver om är: En enkel men garanterat och även livsfarlig doppvärmare. Det gällde att dra ur kontakten (det fanns ingen strömbrytare) och låta doppvärmaren svalna i teet innan man tog upp den. Doppvärmaren (kipjatilnik) fick ofta propparna att gå. Den var för det mesta tillverkad i SSSR men ibland i DDR. Varor från DDR, Polen, Tjeckoslovakien, som i västliga ögon också var föråldrade, hade ändå hög status i Sovjet.

Idyllisk tedde sig i utländska ögon den sovjetiska skoluniformen för flickor, med svart förkläde till vardags och vitt till helg – men det är lätt att instämma i vad Lara Vapnjar har att berätta i ämnet. Kläderna var tillverkade i ett opraktiskt och varmt brunt ylletyg som bara kunde kemtvättas. Då måste man sprätta loss garneringen och efteråt sy fast den igen, vita kragar och manschetter. Det ingick i en flickas uppfostran att kunna sådant, men Lara Vapnjar misslyckades alltid. I en skola i centrum av Moskva tolererades det som ett undantag att flickorna i de övre klasserna slapp uniformen. I skolor där man höll fast vid uniformskravet lade de äldre flickorna demonstrativt upp kjolen till halvhög lårhöjd….

Något som fascinerade utlänningar men inte finns i boken är rivkapsylen för engångsbruk på vodkaflaskor, halvlitrar och större.

På 70-talet introducerades ett ”kvalitetsmärke”som skulle stimulera till högre kvalitet. Inte blev det någon förbättring. Märket är en besynnerlig fyrauddig konstruktion och den stumma kommentaren från Sovjetmänniska var att härma märket, stå med benen isär, hålla ner huvudet och hjälplöst slå ut med armarna – ”förlåt,vi kunde inte bättre!”. Ett utslag av utvecklingen sedan Sovjet för tjugo år sedan föll samman: denna bok om gamla Sovjetryssland från ett amerikanskt förlag är tryckt i Kina.

Aldrig glömmer jag utbudet på det största varuhuset i Tallinn Kaubamaja då 1978. Varor som vi aldrig skulle köpa i Sverige. Det fanns tvättmaskiner, men från 1950-talet. Det fanns leksaker, men inga som gick att leka med. Några djur i skumgummi fick våra barn i present av sina estniska släktingar. De har blivit liggande på en hylla sedan, även om jag tycker om dem för att de kommer från Tallinn 1978.

…..

Kommunerna har noga förberett sig för vintern.

Många kommuner i Lääne Virumaa har i år infört krav för tjänsteleverantörer att deras maskiner måste vinterunderhållas. På GPS ska man kunna övervaka hur arbetet fortskrider.

Förra året var kostnaderna för vinterunderhåll många gånger dyrare än vad man ursprungligen planerat, och kommundirektör Leo Aadel i Haljala är tacksam i år för varje dag som är snöfri.

Men nu kommer snön! Det blir samma väder i Estland som i Sverige några dagar framåt.