Feb. 11, 2011. Orlando Figes.
Nu sitter jag med en nästan 800 sidor tjock bok framför mig. Orlando Figes "De som viskade- tystnad och terror i Stalins Sovjet"
Författaren och hans bok.
Redan i inledningen får vi veta vad boken ska handla om. Jag ser att innehållet i hösta grad är giltigt även för esternas öden.
Han börjar med att berätta om hur man inte vågade berätta för någon om sin bakgrund om den var "fel".
Det är Antonina Golovina som inte ens för någon av sina två män vågade berätta om sin familj. Hennes pappa hade klassats son kulak och familjen hade skickats till Sibirien.
Och det känner jag igen. 1992 i Tallinn berättade släktingarna Anne och Ülo sådant för oss och varandra, som de aldrig nämnt för någon tidigare. Det var då Ülo låg på köksgolvet i ryggsmärtor och berättade. Han ville inte gå ifrån och vila sig; det var så oerhört viktigt att äntligen få berätta. Efter att ha varit hos oss gick de på middag till goda vänner och fortsatte att tala om sovjettiden. Några veckor senare såg jag Ülo på avstånd gå på en trottoar i Tallinn. Han hade aldrig gått så rakryggad. Han hade befriats från det han stängt in i sitt inre under så många år.
Att vara av kulaksläkt betydde att man utestängdes från högre utbildningar och olika yrken. Man kunde när som helst tas in för förhör och straffas. Man levde i den ständiga osäkerheten och skräcken. Och kom då ihåg att det var ett obestämbart ord, kulak. Man kunde, som en estniska jag skrivit om, vara änka som bad en granne om hjälp med skötseln av gården. Och förresten, som jag också skrivit många gånger tidigare: vari ligger brottet, som i Sovjetunionen bestraffades med döden, att sköta sin bondgård så att den lönar sig? Även i kolchoserna borde de varit betjänta av att ha duktiga bönder, men de utrotades.
Det blir svårt att skriva om den här boken. Vartenda ord är viktigt och berättar om människornas vardagssituation. Tänk er att plötsligt i ert eget hem släppa in främmande människor att bo i ett av era privata rum. Har ni stora rum kanske det blir fler familjer i varje rum. Tänk er att inte våga prat i sitt eget hem. Han talar i boken om att alla människor tillhörde en av grupperna: 1. De som viskade för att inte någon annan skulle höra eller 2. de som viskade med makten för att rapportera vad andra sa eller gjorde.
"Den som viskade" handlar inte om Stalin även om hans närvaro kan anas på varje boksida. Den handlar inte heller direkt om den politik hans regim förde utan om hur stalinismen invaderade människors tankar och känslor och på det sättet påverkade alla deras värderingar och relationer. ... men den (boken) ger sig ut för att försöka förklara hur polisstaten kunde slå rot i det sovjetiska samhället och involvera miljontals vanliga människor som tysta iakttagare och kollaboratörer i ett system av terror.
Det kan inte sägas bättre. Minnena kommer som ett slag i ansiktet till mig. Jag ser det samhälle och de människor jag såg 1978 i Tallinn, och då hade Stalin varit död i tjugofem år, och de berättade att det varit mycket värre på hans tid. Jag ska läsa boken och berätta för er vad Orlando Figes har att säga.
Redan i inledningen får vi veta vad boken ska handla om. Jag ser att innehållet i hösta grad är giltigt även för esternas öden.
Han börjar med att berätta om hur man inte vågade berätta för någon om sin bakgrund om den var "fel".
Det är Antonina Golovina som inte ens för någon av sina två män vågade berätta om sin familj. Hennes pappa hade klassats son kulak och familjen hade skickats till Sibirien.
Och det känner jag igen. 1992 i Tallinn berättade släktingarna Anne och Ülo sådant för oss och varandra, som de aldrig nämnt för någon tidigare. Det var då Ülo låg på köksgolvet i ryggsmärtor och berättade. Han ville inte gå ifrån och vila sig; det var så oerhört viktigt att äntligen få berätta. Efter att ha varit hos oss gick de på middag till goda vänner och fortsatte att tala om sovjettiden. Några veckor senare såg jag Ülo på avstånd gå på en trottoar i Tallinn. Han hade aldrig gått så rakryggad. Han hade befriats från det han stängt in i sitt inre under så många år.
Att vara av kulaksläkt betydde att man utestängdes från högre utbildningar och olika yrken. Man kunde när som helst tas in för förhör och straffas. Man levde i den ständiga osäkerheten och skräcken. Och kom då ihåg att det var ett obestämbart ord, kulak. Man kunde, som en estniska jag skrivit om, vara änka som bad en granne om hjälp med skötseln av gården. Och förresten, som jag också skrivit många gånger tidigare: vari ligger brottet, som i Sovjetunionen bestraffades med döden, att sköta sin bondgård så att den lönar sig? Även i kolchoserna borde de varit betjänta av att ha duktiga bönder, men de utrotades.
Det blir svårt att skriva om den här boken. Vartenda ord är viktigt och berättar om människornas vardagssituation. Tänk er att plötsligt i ert eget hem släppa in främmande människor att bo i ett av era privata rum. Har ni stora rum kanske det blir fler familjer i varje rum. Tänk er att inte våga prat i sitt eget hem. Han talar i boken om att alla människor tillhörde en av grupperna: 1. De som viskade för att inte någon annan skulle höra eller 2. de som viskade med makten för att rapportera vad andra sa eller gjorde.
"Den som viskade" handlar inte om Stalin även om hans närvaro kan anas på varje boksida. Den handlar inte heller direkt om den politik hans regim förde utan om hur stalinismen invaderade människors tankar och känslor och på det sättet påverkade alla deras värderingar och relationer. ... men den (boken) ger sig ut för att försöka förklara hur polisstaten kunde slå rot i det sovjetiska samhället och involvera miljontals vanliga människor som tysta iakttagare och kollaboratörer i ett system av terror.
Det kan inte sägas bättre. Minnena kommer som ett slag i ansiktet till mig. Jag ser det samhälle och de människor jag såg 1978 i Tallinn, och då hade Stalin varit död i tjugofem år, och de berättade att det varit mycket värre på hans tid. Jag ska läsa boken och berätta för er vad Orlando Figes har att säga.
Trackback
