.

SMHI har en sida "Radar Norden": http://www.smhi.se/vadret/nederbord-molnighet/norden
Titta där ska ni se att Estland tillhör Norden. Bravo. Det är en god början till något större. Nämligen att alla säger så.

...

Postimees egen gallupundersökning i Estland inför valet:


Det ser ut som om regeringspartierna får fortsätta och Keskerakond kommer i opposition igen (de har faktiskt ökat sedan förra valet, se nedan). Valet är inte gjort än, så vi får se hur det går.

År 2007 såg fördelningen ut så här efter valet:

Reformierakond (Ansips parti) 31 %
Keskerakond (Savisaar) 28 %
IRL (Laar) 19 %
Sotsid (Mikser, estniska socialdemokraterna) 10 %
De gröna 6 %

...
Att läsa boken "De som viskade" är verkligen svårt. För mig i alla fall. Det första kapitlet heter "1917 års barn (1917 - 1928)”, och handlar om de barn som föddes under just den tiden. De hade inga egna minnen av tiden före revolutionen. Det fanns barn som inte visste vad en tsar var. Allt fick de lära sig i de kommunistiska skolorna. De barn som boken beskriver har alla föräldrar som är aktiva i partiet, och som därför inte har tid med sina barn. Det finns inget som heter så heller. "Mina" barn ska inte finnas som uttryck. Alla barn är lika viktiga och ska uppfostras i de rätta läran. Man ska ge hela livet åt kommunismen. All lyx är farlig. Man bodde i små lägenheter eller i ett delat rum med en annan familj. För att ”komma åt palatslivets vidrigheter” flyttade många familjer in i salarna men fick bara räkna 13,5 kvadratmeter per person. 1931 ändrades tillåten yta till 9 kvadratmeter per person, och det var den siffran som gällde när de tog Baltikum. Jag minns Liia Leetmaa, den stora ballerinan, som fått Leninordern, men ändå var så rädd att det skulle komma fram att hennes äldste son flyttat hemifrån. Då skulle någon främmande flytta in i hennes hem. Eller en äldre kvinna som köpt en mindre lägenhet i ett kooperativ i förorten Õismäe och skrivit in sitt barnbarn där för att få bo i fred. Bara ingen upptäckte det! Vi fick lära oss detta 1978.

Ett ideal som en arkitekt presenterade var "doma kommuny" där alla privata ägodelar inklusive kläder och underkläder delades av alla. Alla skulle sova i en stor sovsal, uppdelad efter kön, och i anslutning till den skulle det finnas små privata rum för sexuellt umgänge. Allt för att utplåna det privata. Det blev tydligen inte så många sådana fastigheter byggda.

Därefter presenteras några människor födda under de här åren för oss. Jag återberättar historien om Jelizaveta, som inte kände igen sin pappa när hon mötte honom på Smolnyjinstitutet, bolsjevikernas högkvarter i oktober 1917.
Det var tolv år sedan hon sett honom senast. Han arbetade politiskt, och det var en svaghet att bry sig om familjen.Hon kände honom bara till det täcknamn han använde på institutet: "Sergei Gusev". Ingen på arbetsplatsen tyckte at hon skulle ta kontakt med sin pappa när de fick veta att sekreteraren var hennes far. Men en gång när hon satt i matsalen och var fruktansvärt hungrig såg hon en grupp människor komma in.

Plötsligt hörde jag någon kalla honom "kamrat Gusev".
Det här var alltså min pappa, insåg jag. Utan att tänka på det reste jag mig upp och trängde mig fram till honom mellan de fullsatta borden.
"Kamrat Gusev, jag behöver er hjälp", sade jag. Han vände blicken mot mig. Han såg mycket trött ut. Hans ögon var röda av sömnbrist.
"Jag lyssnar kamrat!"
"Kamrat Gusev jag är er dotter. Ge mig tre rubel till ett mål mat. ...
"Naturligtvis kamrat", sade Gusev, trevade i sin ficka och drog upp en grön trerubelsedel. Jag tog emot pengarna, tackade honom och köpte en lunch till. (direkt ur J Drabkina: Tjernyje suchari, Moskva 1975 sid 82 - 83)

Lenin älskade den här historien. Han bad ofta (Jelizaveta) Drabkina berätta den under åren före sin död 1924, då hon kom att stå honom nära. Den förvandlades nästan till en legend i partikretsarna - som en illustration av bolsjevikernas ideal när det gällde personliga uppoffringar och osjälviska hängivenhet för den revolutionära saken.