.

Minns ni Vladimir Jakunin? Mannen som ska ha gett Savisaar pengarna? I måndags kunde vi läsa i Postimees att han absolut inte gjort det. Han har inga pengar at ge politiker, säger han. Däremot har han skänkt pengar till kyrkan i Lasnamäe. Det är en helt annan sak, menar han. Fan tro´t, sa Rellingen.
...

Jag började skriva om boken "De som viskade" av Orlando Figes för en tid sedan (11 feb.). Andra kapitlet i boken heter Det stora genombrottet, och behandlar tiden 1928 - 1932. Några fruktansvärda år för Sovjetunionens folk. Det var den här tiden de stora kolchoserna startades med eller, nästan alltid, mot folkets vilja. Jag har ju fått berättat för mig hur det här gick till i Estland. 1948 deporterades en stor grupp bönder som en varning till de andra om vad som skulle hända dem som vägrade gå in i en kolchos. I Ryssland var det några olika alternativ. Först gällde det att få bort storbönderna, som verkligen inte var många. Då skickade man iväg bonden eller dödade honom direkt. Eller så fick Komsomolfolket uppdrag att deportera ett visst antal bönder/kulaker i sin by, vare sig det fanns sådana i byn eller inte. Ett citat där en bolsjevikledare möter åttio partifunktionärer i Volgaregionen:

När ni utför era åligganden måste ni iaktta strikt partidiciplin. Ni får inte vara kinkiga och ni måste lägga all rutten liberalism åt sidan. Kasta av er den borgerliga humaniteten och uppför er som bolsjeviker värdiga Stalin. Slå ner kulaken varhelst han sticker upp huvudet. Det är krig - det gäller dem eller oss. De sista murkna resterna av kapitalistiskt jordbruk måste sopas undan till vilket pris som helst.
Det var ju inte så, att det bara handlade om att gå med i en kolchos. Man lämnade ifrån sig sin gård och sina djur, som varit i släktens ägo kanske några hundra år.
"När huvuden kapas", hävdade Stalin, "gråter man inte över håret." Han menade att det fanns inget att vinna på att försöka neutralisera kulakerna eller på att försöka ta in dem som arbetare på kolchoserna, något enb del bolsjeviker föreslog.

Vi har att göra med den absoluta ondskan.

Minst tio miljoner "kulaker" fördrevs från sina hem.
I januari 1930 jagades Dimitrij Streletskijs familj bort från sin gård i Baraba i Kurganregionen. Där hade de bott i femtio år. Hans farfars hus revs. Jordbruksredskap och kärror, hästar och kor överfördes till kolchosen medan lösöre som kläder och sänglinne, grytor och skålar delades ut bland byborna. Familjens ikoner slogs i bitar och brändes upp. Dimitrijs farföräldrar, tre av derasd fyra söner och deras familjer (totalt fjorton personer) fick flytta in i ett skjul avsett för boskap och förbjöds att hålla kontakt mede andra bybor i väntan på att order om deportation skulle komma från myndigheterna. Sex veckor senare förvisades alla till ett skogsarbetarläger i Uralbergen (där farföräldrarna dog inom ett år). Den kvarvarande sonen hade själv deltagit i bildandet av kolchoser och fick stanna kav med sin familj, hustrun och sex barn, tills en dag även han klassades som kulak och förvisades ut på stäppen utan några ägodelar med order att aldrig återvända.

Det var ett bekymmer att när kulakerna förintades försvann mycken kunskap och människor med arbetsmoral. Produktionen gick ner för jordbrukssektorn. Därefter kom den stora svältens tid. Stalin krävde mer av kolchoserna än de kunde producera, och svälten var ett faktum. Och, från en annan bok, för att inte det skull bli känt i världen att folk svalt i det kommunistiska himmelriket så exporterades säd.

Den ena berättelsen är värre än den andra. Naturligtvis fanns problemet med olika generationers erfarenheter. För de unga blev det allt mer självklart att leva och tänka på det nya viset, medan de äldre inte kunde glömma...

Det var detta levnadssätt som skulle införas i Estland vid ockupationen. Trots att man försäkrade i Moskva att det aldrig skulle bli tal om kollektivjordbruk!

Varför skulle de sprida detta till fler folk? Med vilken rätt dödade de människor vars enda brott var att de fötts i Estland. Kanske ett till: de var duktiga bönder.