Feb. 28, 2011. I Sibirienläger.
Jag läser vidare om livet för de deporterade i Sibirien. Jag har läst om det tidigare t.ex. i Anne Appelbaums bok och jag har fått den stora gåvan av min väninna Õie, som talade in sin berättelse åt mig. Jag har skrivit ner den, men känner att jag inte kan göra den riktig rättvisa utan att ha läst mer om Sibirien. Det är så svårt för en vanlig svenska att riktigt förstå vad som egentligen hände när människor snabbt fick plocka ihop sina saker, forslas i boskapsvagnar långt in i Ryssland, vidare på ett ynkligt överbelastat fartyg och efter en lång promenad bli köpta som slavar till kolchoserna i området. I vilket tillstånd befann sig de då? Därefter kampen för att överleva. Ingen annan hade något intresse av att de gjorde det om de blev sjuka av någon anledning. En sjuk människa är inget värd. Hon kan inte arbeta, utan bör avlida.
Jag känner också igen det som Hanno brukar säga: "Stalin behöver folk till någonting. Han säger bara "Rekvirera XX antal människor till den orten!" Det kommer en order till någon by att ett visst antal människor behövs. Någon får i uppdrag att samla ihop det antalet. Om det inte går att hitta rätt antal vuxna män, tas kvinnor eller barn istället. Så gick det till när man rekvirerade folk till helvetet i det här livet.
Gulag, helt enkelt.
Jag ska citera historien om Dimitrij Streletskij och han familj som vandrade i flera dagar innan de kom fram till sin förvisningsort, Kurgan. Där fick de bo i en övergiven källare tillsammans med flera hundra (så kallade) kulakfamiljer — en del av dem avlägsna släktingar till familjen — som utan mat och vatten lämnats att ta hand om sig själva. De skulle ha dött av svält om inte släktingar och andra människor i Kurgan hade kommit med mat. ... De lastades sedan (efter en vecka) upp i boskapsvagnar för den långa resan till Usole, norr om Perm. Därefter blev det tvångsmarsch med beväpnade vakter till industristaden Pozjva som låg hundrafemtio kilometer bort. De hystes in i en verksrad och alla fick sova på cementgolvet. "Pappa led", erinrar sig Dimitrij. "Han åldrades över en natt. Han sa att hans liv slagits i spillror ... Alla upplevde det så. Men trots att folk inte hade något annat val än att göra som de blev tillsagda försökte de ändå bevara sin värdighet. De vägrade att inför myndigheterna uppföra sig som slavar." Dimitrijs pappa skickades iväg att fälla skog och bygga en "specialbosättning" nära Tjermoz. Resten av familjen skuffades - tillsammans med tre andra familjer - ihop i ett rum ovanför en snickeriverkstad. Sex månader senare återförenades de med Dimitrijs pappa i "specialbosättningen".
Det var tio baracker med plats för femhundra i varje. Alla sov på träbritsar. De låg mitt i en tallskog omgivna av höga taggtrådsstängsel. Männen arbetade i skogen och kom "hem" en dag i veckan. matransonen var tvåhundra gram bröd per dag. Många dog i svält, men familjen Streletskij överlevde. Banen plockade svamp som de sålde och mamman gick ut på nätterna och stal mjölk och potatis. Pappan kom överens med några arbetare på ett slakteri, att han hjälpte dem att bygga trähus och de gav honom djurblod som tack. Det var svårare att upptäcka stöld av djurblod än av kött. Under svältåret 1933 då dagsransonen skars ner till femtio gram bröd, då dog hälften av invånarna i #specialbosättningen" av hunger och sjukdom, men familjen Streletskij lyckades överleva tack vare blodet.
OBS! Detta var människor deporterade till kolchoser i Sibirien, det är inte fångar dömda till arbetsläger, som var förebild till de tyska koncentrationslägren.
