.

Boken har tre delar. Den första behandlar åren 1939 – 1967. ”De första mötena.”

Han beskriver bland annat en resa med Transsibiriska järnvägen 1958, under Sovjetunionen.

Det är någonting i det sibiriska landskapet som gör en vanmäktig, betryckt och skrämd. Framför allt det ofantliga, det gränslösa, den oceaniska oändligheten. Marken har inget slut, världen har ingen ände. … Människan är skapt för ett avstånd som hon kan tillryggalägga på en gång, under ett dagsverke.

Han reser ensam i en tvåmanskupé. Har ingen att tala med. Han reser mil efter mil. Allt är vitt.

En plågsam ensamhet. … Det finns inge att tala med. Man kan gå ut i korridoren. Och vad händer då? Alla kupéer är stängda, jag vet inte ens om det sitter någon där, det finns inget fönster att titta genom.

Så beskriver han hur människor han ändå kan råka möta i korridorerna undviker att svara honom på hans frågor. Han möter konduktören och frågar: ”Är det någon i de här kupéerna?” ”Det är olika det”, svarar han undvikande och försvinner. Andra svarar lika undvikande eller hummande. Inget rakt svar från någon. Vad beror det på?

Han menar att alla tänker så: Bäst att undvika frågor, för man vet aldrig hur man ska svara. Man kan lätt råka säga en dumhet. … Det värsta är att den som träffar en utlänning och utväxlar ett ord med honom, han är redan misstänkt, utpekad!

Det var den verkligheten de deporterade mötte i Sibirien. Vitt. Oerhört vitt. Iskyla. Slutna människor. Ingenstans att ta vägen. Misstänksamhet. Ondska. Tja, jag kan fortsätta hur länge som helst.

Nu något helt annat:

Stranden i Pärnu

Man räknar med att det i dag är 10 000 människor på stranden i Pärnu i dag.