.

I dag är det Erik Helmersson som på DN:s ledarsida skriver om kommunismens brott och svenskarna.

 

Det var 14 miljoner människor i Polen-Baltikum-Ukraina-Vitryssland och de västra delarna av Ryssland som dödades för bara några decennier sedan.

 

-Naturligtvis ska ni läsa hela artikeln. Helmersson har läst Timothy Snyders bok Bloodlands och avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” skriven av Valter Lundell på Lunds universitet.-

 

Arméerna drog fram och tillbaka, de mördade och svälte ut folken i området och Snyder kallar det ”en historia om politiska massmord.” Både Tyskland och Sovjet är skyldiga. Han berättar sedan om svälten och ”den stora terrorn” under 1930-talet i Sovjetunionen som jag redan skrivit mycket om.

 

”På 1930-talet var Sovjetunionen den enda stat i Europa som genomförde politiska massmord.”

 

Men Stalin skulle snart få assistans av en kollega med minst lika stark blodlust. Molotov-Ribbentrop-pakten förenade Europas stora diktaturer, Sovjet och Nazi-Tyskland, som snabbt gemensamt invaderade Polen och delade upp slaktarbetet mellan sig.

 

För den som av vana kommer med klyschan ”Stalin räddade Europa från fascismen” kan det vara nyttigt att betänka detta och fundera över vad som hade hänt om Hitler inte brutit pakten och anfallit Sovjetunionen. Men det gjorde han, och därefter ägnade sig de båda åt vad Snyder kallar ”krigförande medbrottslighet”, och arméerna och dödspatrullerna fortsatte att skrida först österut, sedan västerut över den blodiga jorden.

 

Vad är värst, nazismen eller kommunismen?

 

Det är en fråga som fortfarande har stor sprängkraft. Kan ondskan mätas, vägas, jämföras?

 

Det finns skillnader. … Men det finns också likheter, där den kanske största är att statens och ledarens vilja är alltings mått – inte människovärdet. Det är rätt att döda individen om kollektivet vinner på hennes död.

 

Avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” bygger visserligen bara på tjugo djupintervjuer med historielärare och –forskare men visar på en tendens som är välkänd i både historieundervisning och debatt. Alla är överens om att det är rätt att fördöma Hitlersystemet med termer av ”nazismens brott mot mänskligheten”. Men använder man samma ord om kommunismen börjar vissa att sitta obekvämt i stolen. Invändningarna kryper fram: ”Det är inte kommunismen i sig det är fel på, det är en i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid. Rätt lång tid, i och för sig, nästan hundra år. Och överallt där den tillämpades. Och med miljoner döda på sitt samvete. Men ändå. Ändå…”

 

Avhandlingen tar också upp debatten om när Forum för levande historia för tre år sedan skulle informera gymnasieelever om kommunismens brott mot mänskliga rättigheter. Ett upprop mot kampanjen undertecknades och tonläget var uppskruvat. Regeringen försökte styra den fria forskningen och skrämma ungdomar med kommunistspöket. …. Men man kan konstatera att när Forum för levande historia tidigare informerade om nazismens brott var tongångarna betydligt lugnare. Alla riksdagspartier ställde upp med pengar. Det var ju en helt annan sak.

 

Det är svårt att förstå varför det fortfarande finns en sådan motvilja att tala om och fördöma kommunismens brott – ja, till och med att kalla dem vid deras rätta namn. Är det för att man inte tycker att brotten är tillräckligt allvarliga? Eller är man rädd för att det skulle färga av sig och besudla ens egen, röda men icketotalitära agenda? Båda alternativen är nästan lika illa.

 

Valter Lundell jämför så kommunismen med religion(jfr min blogg 31 aug. 2010) ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset, liksom förlusten av denna tro har kastat dem in i en livskris.” Det är med andra ord svårt att förlora tron på himmelriket även om vägen dit kantas av lik.

 

Även de som verkligen förlorat sin tro behandlas med olika måttstockar. När Ingmar Bergmans och Ingvar Kamprads gamla sympatier för Hitler omskrivs är det med unisona – och helt berättigade – fördömanden. Före detta fans av Stalin, Mao och Pol Pot kommer undan med lätt besvärade men samtidigt nostalgiska hänvisningar till tidsanda, ungdomlig överentusiasm och att man ändå kämpade för något bra. ”De var värre!” ”Nej, de andra var värre!” Denna mördandets makabra matematik blir absurd. Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.

 

Det var svårt att skära i artikeln. Den beskriver en sanning om det brutala 1900-talet och våra övertygelser. För den som såg Sovjets brutalitet har det varit vårt att få gehör. Därför är jag så tveksam till –ismer eftersom de ger ett självklart svar på våra livsgåtor, och ger de övertygade rätten att göra vad som helst för sin övertygelse. Vi har sett det många gånger i historien.

 

Kommer ni ihåg: ”Det enda säkra vi kan lära oss av historien, det är att vi aldrig lär oss något av historien.”?