Juni 9, 2011 Nu har elever uppmanats att fråga sina mor- och farföräldrar om hur det var att gå i skola i Sibirien.
Vi hade besök i dag av två väninnor från Estland. De kom hit i morse med Baltic Quenn och berättade om en torr och het huvudstad där borta på andra sidan Östersjön. Det var skönt att sitta ute i blåsten och skuggan på verandan här i gamla Sverige istället. Över en kopp kaffe gick samtalet lite hit och dit. Mest ”dit” d.v.s. vi pratade om Estland förstås. Irinas morföräldrar är ryska gammeltroende från Mustvee där vi så ofta varit och tittat på lökodlingarna. Hennes farfar var rysktalande köpman. Men själv är hon estniska, påstår hon bestämt.
Vi pratade om bronsnatten och Moskvas upprördhet över den skändade begravningsplatsen, som moskoviterna kallar det. Men de nämner aldrig vad som hände med kyrkogårdar i Estland när Moskva bestämde över landet.
1. En begravningsplats i Kopli totalförstördes 1940 och över den byggde man en dansbana.
2. En annan asfalterades och blev en parkeringsplats.
3. En engelsk begravningsplats i Tallinn räddades av en kvinna, som dolde gravarna med granris. Som tack fick hon en medalj i London efter 1991.
Och hur är det med minnesmonumenten? Att flytta soldaten som rests av tacksamma … ja… inte var det tacksamma ester, så jag vet inte, i alla fall var det fruktansvärt upprörande när det gjordes i Tallinn 2007, när bronssoldaten flyttades till krigskyrkogården. Då rasade Moskva. Men alla minnesmonument som ester rest före ockupationen, de totalförstördes. Och förstördes igen när de åter byggts upp under den tyska ockupationen. Då var sådant inte viktigt.
Irina var förskollärare i Tallinn under ockupationen och fram till sin pension. När den långa kedjan av människor ställde upp sig genom de baltiska staterna, då tog hon med sig sin småbarnsgrupp till kedjan. De stod där och höll varandra i handen, och troligtvis måste de ha upplevt den starka känslan, för de har senare tackat henne för vad hon gjorde.
En sorglig historia är pengarna. Under ockupationen fanns ingenting att köpa, så människorna kunde ha en del rubler hemma. Under den svåra tiden när Ryssland inte längre var Sovjetunionen hamnade landet i en djup ekonomisk kris. Rubeln förlorade nästa hela sitt värde. Den estniska kronan introducerades, och människorna kom till banken för att växla sina rubler till den nya valutan. Men de var ju inte värda någonting, så det beslutades att alla skulle få 150 EEK hur många rubler de än hade. Det var ingen bra början på friheten. Jag minns svårigheterna. Inga pengar och inget att köpa i affärerna. Kusin Anne köpte mörkt bröd som hon torkade och serverade både som lunch och middag.
Aktuaalne Kaamera:
Knut Vollebaek, minoritetsminister i EU menar att EU har inget att klaga på när det gäller den estniska skolpolitiken. Dessutom har antalet ”icke-medborgare” sjunkit kraftigt. Nu återstår bara ca 100 000, 8 % av landets invånare. Moskva har föreslagit att alla nyfödda i landet automatiskt ska få medborgarskap, men Vollebaek menar att om föräldrarna uttrycker att de inte vill det, då ska man följa deras vilja.
Jag skrev i går om att vi inte vet allt om de deporterade. Nu har elever uppmanats att fråga sina mor- och farföräldrar om hur det var att gå i skola i Sibirien.
60 berättelser i form av skoluppsatser har så blivit en bok: ”Siberi Karm Kool” Sibiriens hårda skola. Den ska nu skickas till alla estniska skolor för att bli läst av alla elever i de estniska skolorna. En ung man som intervjuades i TV berättade att hans farfar var estnisk officer. När han stod öga mot öga med röda armén uppmanades han att göra honnör för de röda. Han vägrade och förklarade att han aldrig kommer göra honnör för ockupanterna. Han blev faktiskt varken skjuten eller skickad till fångläger. Han blev deporterad med sin familj till Sibirien där han efter det vanliga slavarbetet också på kvällstid arbetade som lärare i en sibirisk skola .
