.

 

I dag kom Kustbon i brevlådan igen. Ni vet, tidningen som ges ut av estlandssvenskarna. SOV. Den var lite extra speciell i dag. Ett specialnummer eftersom det är 70 år sedan den första stora deportationen till Sibirien ägde rum.  Så här skriver chefredaktören:

 

Det här numret av Kustbon är det otrevligaste numret jag har gjort och jag hoppas jag ska slippa så mycket elände en gång till. Tidningen handlar om de otäcka händelserna sommaren 1941 då nästan varje familj drabbades av att någon rycktes bort. Tusentals män och kvinnor arresterades och dömdes för brott som de inte hade gjort och de flesta överlevde inte den första vintern i Sibirien. Tiotusentals män mobiliserades i en armé sim inte var deras. Och det handlade inte om att de skulle försvara sitt hemland Estland mot den nya fienden Nazityskland. De flesta männen hamnade i läger långt inne i Ryssland.

 

Det bästa sättet att hedra dem, som fick offra sina liv och sin frihet, är att nämna dem vid namn och därför gör vi det nu.

 

Och sedan är stora delar av tidningen fylld av namn på estlandssvenskar och deras livsöden, de som drabbades hårt av sovjetkommunismen.

Avrättade utan dom: 6 människor från Nuckö och 3 från Runö. (det var förintelsebataljonen som var skyldig till detta. De hade ju rätt att skjuta ihjäl folk. Den 26 december 2009 berättade jag  om hur det gick till i Väike Maarja)

Deporterade till Ryssland: 64 människor.

Överförda från estniska till ryska armén 1940. -De ester som gjorde värnplikt under hösten 1940 överfördes automatiskt till Röda armén den 21 augusti 1940.-  Det var 43 estlandssvenskar som drabbades av detta.

Mobiliserade. 372 varav de flesta inte överlevde kriget. I flera familjer var det två eller fler bröder som försvann.

 

Det låter kanske inte som så många, men tänk er allt lidande och kvalfulla dödsfall de drabbades av.

 

I september 1944 flydde de som kunde av den estlandssvenska befolkningen och bygden avfolkades.

 

Det var inte bara estlandssvenskarna, det var hela Estlands befolkning det gällde.

 

Den 29 mars i år skrev jag: Baltstaterna var från 1940 ockuperade rättslösa objekt. ... Enbart under ockupationsåret 1940 - 1941 mördade eller deporterade sovjetkommunisterna, NKVD, 60 000 ester av en total befolkning på drygt en miljon människor.

 

Den 14 juni 2010 hade jag den här tabellen:

 

Tabell 1. Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.

 

	Planerat	Faktiskt
Män	7 582	4 507
Kvinnor	9 935	10 274
Barn (t o m 15 år)	4 809	5 717
Sammanlagt	22 326	20 498

 

(Jag har skrivit om deportationerna många gånger.)

 

Alexander Solsjenitsyn har i sina böcker om Gulagarkipelagen skrivit:

Om eftervärlden någonsin får läsa Stalintidens rannsaknings- och domstolsförhandlingar kommer man häpna över hur oförtröttligt och flinka dessa antisovjetiska agitatorer var. De agiterade med hjälp av en synål och en trasig mössa, med skurade golv eller otvättade underkläder, med ett leende eller frånvaro av ett leende, med en alltför ogenomtränglig min, genom ljudlösa tankar inne i skalldosan, genom anteckningar i en privat plånbok, genom kärleksbiljetter och dassklotter. De agiterade på bilvägar, på byvägar, vid eldsvådor, på marknaden, inne i köket, hemma vid tebordet och viskande i sängen. Han talar om hur mn uppfann paragraf 58 som gällde antisovjetisk agitation. Den paragraf som användes för att få anledning att skicka vem som helst till Sibirien. Hannos pappa dömdes efter den paragrafen. Han var domstolstjänsteman, men det var ju inte något brott officiellt, men man hade ju paragraf 58…

 

Den 17 jan  2010 berättade jag om setubonden:

 

”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Vasalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”

 

Det finns alldeles för många sådana här exempel på ett otroligt övervåld utan varken rim eller reson.