Mars 11, 2011. Alla var vi som kaniner framför boaormen.

Ljubov Sjaporina skriver i sin dagbok den 27 november 1937:

Vardagens små glädjeämnen. Jag vaknar på morgonen och tänker instinktivt: tack gode gud för att jag inte blev arresterad i natt, de arresterar inte någon under dagtid, men det sker säkert under natten som kommer, ingen kan veta. ... Jag har tur, jag är helt lugn, jag bryr mig helt enkelt inte. Men majoriteten av människorna lever i skräck.

I det kommunistiska Sovjet där alla människor skulle vara lika mycket värda. Där de människor som under tsartiden levde flottare, större och bättre än alla andra arresterades eller arkebuserades; där skapades en ny elit efter hand. Trogna partimedlemmar och några av Stalins barn, fick förmåner som större och egna lägenheter, en sommarstuga, datja, och möjlighet att handla i speciella affärer med mycket större sortiment t.ex. I Moskva byggdes "Huset vid kajen" där just sådana partipampar fick en fin bostad, , redan möblerad med vackra möbler stulna från andra. Inte ens dessa människor hade nattro under "den stora terrorn". Vladimir Pjatnitskij son till Osip P, en hög partiman berättar:

Det fanns mer än femhundra våningar för högt uppsatta partiarbetare i den där dystra byggnaden och arresteringar inträffade regelbundet. Eftersom jag alltid lekte på gården eller i korridoren såg jag flera stycken. På kvällarna när det blev mörkt, blev de ödsligt och tyst i huset. Det var som om de boende hade gått och gömt sig i väntan på katastrof. Plötsligt kunde flera bilar köra upp på gården, män i uniform och civilklädda hoppade ut och gick i riktning mot trapphusen - var och en visste "sin" adress. Sedan såg man hur ljuset tändes i flera lägenheter. Eftersom jag visste var alla bodde kunde jag räkna ut vem som blev arresterad. Om alla lampor tändes i en lägenhet visste jag att man genomsökte den. Vid den här tiden förväntade sig många människor att bli arresterade men de visste inte när deras tid skulle komma.

Filmmanusförfattaren Valerij Frid 1922-98) arresterades 1943:
Jag kan inte komma på något liknande fenomen i den mänskliga historien så jag får nöja mig med ett exempel från djurvärlden: kaninen som hypnotiseras av en boaorm ... Alla var vi som kaniner som böjde oss för boaormens rätt att svälja oss. Den som blev fångad av dess blick vandrade lugnt och stilla - och med en känsla att det var ödet som styrde - in i dess mun.

Jag minns själv när kusin Anne berättade för oss 1978 att det blev bättre efter Stalins död, men före det, då var det just så i Tallinn. Man låg och lyssnade efter bilarna som stannade utanför huset. När man sedan andats ut för at man inte blev hämtad, då väntade man. Man väntade på de små grå farbröderna, som kom med tomma säckar över axlarna och gick in i den då tomma lägenheten; tom på människor alltså. När de sedan gick ut igen med säckarna fyllda av allt som blivit kvar, först då visste man att de grannarna inte skulle komma tillbaka.

Och jag har berättat om när vi åkte taxi från förorten Nõmme till hotellet i Tallinn samma år. Hur livet stannade av när chauffören saktade ner bilen till krypfart och körde så en lång stund (så kändes det) för att sedan gasa och köra vidare i normalfart. Vi hade passerat bostäderna för partifolk, som inte skulle störas i onödan. Apropå att de hade förmåner.

Det finns så många exempel i boken "De som viskade" på människor som levde i ständig fruktan i Sovjet. I detta, kommunisternas Drömland!

 
Trackback
RSS 2.0