.

Så höga snövallar! Vägen som har åkrar på båda sidorna och inget vindskydd alls har varit nyckfull i vinter. Fortfarande för en vecka sedan hade yrsnön gjort att den var totalt omöjlig att åka på trots att en traktor plogat bort snön bara någon timme innan vi skulle till centrum. Vi hade sett den på långt håll från vårt fönster. Men det var bara att vända och åka en annan väg. I dag ser vallarna ut så här:

Kapitlet Terrorns efterdyningar i Orlando Figes bok De som viskade, handlar om barnens situation. De barn vars föräldrar först försvann i läger och sedan sköts.
Om de var under 16 år och ingen annan tog hand om dem (det var svårt för andra att göra det eftersom det var straffbart att ta hand om en släkting till "en folkets fiende".) då kom barnen till daghem. Där utsattes de för uppfostran enligt den bolsjevikiska tron.
Om vi hade levt i ett annat land,¨skulle vi ha dött av svält eller kyla - det var vad man talade om för oss ... Och naturligtvis trodde vi på varje ord. Det var på barnhemmet vi lärde oss att komma underfund om livet. Det var där vi lärde oss att tänka och känna - eller snarare lärde oss att inte tänka och känna utan istället acceptera allt man talade om för oss. Hela vår uppfattning om världen fick vi av sovjetmakten. Michail Nikolajev växte upp på olika barnhem under 1930-talet. Han minns att han och de andra barnen indoktrinerades för att de skulle tro på att Sovjetunionen var det bästa landet i världen och att de var de lyckligast lottade banen i världen eftersom de fick allt de behövde av staten - ledd av landets överhuvud Stalin som sörjde för alla barn.

Jelizavetas föräldrar blev arresterade och hon räddades från att bli skickad till barnhem av de andra fångarna i lägret där hennes pappa redan var fängslad. Hon och hennes mamma hade efter många flyttar kommit för att bo med pappan i lägret. 1936 tog en av fångarna henne med sig när hon själv frigavs och därefter bodde Jelizaveta hos olika släktingar i Leningrad. Först hos morbror Grigorij (arresterad i april 1937) sedan hos moster Margo (arresterad i juli) och sedan hos moster Raja (arresterad i augusti). Därefter gömdes hon i en släktings datja innan hon skickades till sina morföräldrar i Tblisi. Inte var det konstigt att Jelizaveta började känna att hon var en flicka som ingen ville ha. Hon lärde sig att aldrig tala om vilka som var hennes föräldrar. Vid två tillfällen var hon tvungen att säga något, och då sa hon att föräldrarna arresterats 1935, dvs. före den allmänna utrensningen av "folkfiender".

Många blev hängivna bolsjeviker och för enkelhetens skull trodde de på allt som sades. Det var just det som kusin Annes arbetskamrat hade gjort. Den man som jag skrev om  den 1 mars som fick en sådan chock när han insåg lögnerna vid ett besök i Helsingfors. Och jag har också berättat om Evi som bara var sex år när hon arresterades tillsammns med sin några år äldre syster. Mamman var sjuk och kunde absolut inte flyttas, så barnen kulle skickas ensamma till Sibirien, men då sa morfar att han följer med dem. Ändå placerades barnen på barnhem i läger. Evi ska berätta mer för mig, men säger att hon minns inte så mycket. Vad hon däremot vet, det är att när hon kom tillbaka kunde hon bara tala ryska, och hon hade glömt allt som hänt henne under hennes första sex år i livet.