Mars 23, 2011. Stalins barn.
Det är tungt att läsa boken De som viskade. Den berättar på ett så brutalt och känslolöst sätt historier om hur människornas i Stalins Sovjet fick sina liv definitivt raserade utan någon egentlig orsak. Jag har sett en film på TV om hur några hustrur till Stalins närmaste män menade att det var självklart att de satt i läger. Jag minns inte varför det var självklart. Jag lade boken åt sidan och började istället läsa boken "Stalins barn. Tre generationer av kärlek och krig." av Matthew Owens.
Han berättar om sina morföräldrar, föräldrar och sig själv med början i den stora terrorn som splittrade familjen. Men vi får också se hans livfulla mamma, en färgsprakande ryska som gifte sig med en engelsman på 1960-talet. Jag får koncentrera mig på en familjs öden och det blir mer överblickbart. Det är så ohygligt svårt att tänka sig alla dessa flera miljoner enskilda och familjer som led under Stalin. Så här blir det nog lättare att läsa.
Han berättar om en händelse i Smolensk dit många föräldralösa barn evakuerades under kriget. Läraren vid en skola, som var fylld till bristningsgränsen med elever, hade vid lunchtid med sig en korg med svart bröd för att barnen skulle få mat. Hon hade bett lokalbefolkningens barn att lämna ifrån sig brödbitar för att barnhemsbarnen inte skulle behöva svälta. Min mamma berättar rakt på sak, utan att blanda in några känslor. Hon tittar inte på någon. Hon håller upp sina två pekfingrar för att visa oss storleken på brödbitarna i korgen. Tårarna flödar ur hennes ögon. ... Trots att jag har hört henne berätta det här tidigare slås jag av människolivets mirakler och nyckfullhet - att det hungriga barnet i den där kalla skolsalen under en bister krigsvinter är samma person som nu sitter mitt ibland oss en varm eftermiddag.
Sedan måste jag säga, att jag verkligen hade rätt när jag sa i radioprogrammet Klarspråk någon gång 1988-1991 att "inte förrän vi läst lika många böcker eller sett lika många filmer om Stalins läger i Gulag som vi sett om Hitlers koncentrationsläger kan vi jämföra Stalins brott med Hitlers." Nu börjar vi kunna det. Och det är lika fruktansvärt.
Han berättar om en händelse i Smolensk dit många föräldralösa barn evakuerades under kriget. Läraren vid en skola, som var fylld till bristningsgränsen med elever, hade vid lunchtid med sig en korg med svart bröd för att barnen skulle få mat. Hon hade bett lokalbefolkningens barn att lämna ifrån sig brödbitar för att barnhemsbarnen inte skulle behöva svälta. Min mamma berättar rakt på sak, utan att blanda in några känslor. Hon tittar inte på någon. Hon håller upp sina två pekfingrar för att visa oss storleken på brödbitarna i korgen. Tårarna flödar ur hennes ögon. ... Trots att jag har hört henne berätta det här tidigare slås jag av människolivets mirakler och nyckfullhet - att det hungriga barnet i den där kalla skolsalen under en bister krigsvinter är samma person som nu sitter mitt ibland oss en varm eftermiddag.
Sedan måste jag säga, att jag verkligen hade rätt när jag sa i radioprogrammet Klarspråk någon gång 1988-1991 att "inte förrän vi läst lika många böcker eller sett lika många filmer om Stalins läger i Gulag som vi sett om Hitlers koncentrationsläger kan vi jämföra Stalins brott med Hitlers." Nu börjar vi kunna det. Och det är lika fruktansvärt.
Trackback
