Mars 3, 2011. Rutt, en estnisk kvinna.
Eftersom jag läser skriver om kolchoser i Sibirien kan jag berätta om Rutt, en estnisk kvinna som Per Lindström skriver om i boken "Lär känna Estland".
Rutt växte upp i det fria Estland och utbildade sig till jurist. Hon avlägger examen med glänsande betyg 1937 när hon är 23 år. Hon bor kvar hos föräldrarna i en förort till Tallinn och börjar arbeta som jurist på faderns juristbyrå.
Vi vet att Sovjet tvingade till sig rätten att ha trupper på flera ställen i Estland. Att de ser till at ett val till Riigikogu hålls, där de sätter reglerna, och egentligen bara en lista godkänns. Det nya parlamentet tvingas att "be om" att landet tas in i Sovjetunionen. Ja, vi vet också vad som hände den 14 juni 1941.
Rutt och hennes föräldrar får order om att packa en väska och följa med till stationen. De packar sommarkläder och lite småprylar; de vet absolut inte vad som ska hända. En bolsjevik sträcker fram mammans vinterkappa, och säger: i kommer nog behöva den här.
Pappan sätts på ett tåg och kvinnorna på ett annat. Pappan dör i lunginflammation i Ural, men det dröjer länge tills kvinnorna får vetskap om hans öde. Deras resa tar flera veckor. Många sjuka barn placeras på sjukhus och deras mammor tvingas åka vidare.
Vid ankomsten till Tomsk oblast, ett träskområde, placeras alla på olika kolchoser. De möter människor som lever i total svält. De äter timmer som ruttnat så pass att det börjar bli "mört". Det är så kallt att Rutt fortfarande i juli hittar is i brunnen.
Rutt och hennes mamma får bo i ett rum tillsammans med tre andra estniska kvinnor och två pojkar, 5 och 18 år gamla. De får genast börja arbeta. De får ingen lön men kan handla på krita i kolchosens butik. Deras sysslor anses enkla och när de efter ett år skulle få sin lön visade det sig, att de inte kunde få några pengar, utan att de istället hade en stor skuld i affären.
Under den första hösten plockar de nypon som ger dem vitaminer och pengar får de genom att sälja de få saker de fick med sig.
Sommaren 1942 lever Rutt och hennes mor i sex månader enbart på rötter, gräs, tistlar och helt utan salt. De hittade inga nypon den hösten. Rutt drabbas av variga bölder på olika delar på kroppen av hungern. Många andra dör.
Hon arbetar i Tomsk och träffar bl.a. en kvinna som blivit dömd för att ha författat illegala skrifter trots att hon var analfabet.
Efter en tid i Tomsk får Rutt och modern besked om at de kan återvända till Estland. Släktingar med "rätta" kontakter hade förhandlat dem fria. Vid midsommar 1945 är de åter hemma.
Estland har förändrats under tiden de varit borta. Rutts bror är fängslad, hennes syster är försvunnen, kanske i väst. Folk är misstänksamma. Ingen öppnar dörren vid oväntade besök. Nattliga passkontroller av alla som bor i lägenhet är vanliga. Det som finns att äta är bröd, dock ransonerat och potatis.
Rutt får arbete som lärare i en yrkesskola. Alla lärare måste delta i marxist-leninistiska kvällskurser. Hösten 1948 avskedas flera av lärarna bl.a. Rutt. Alla avskedade har någon släkting i väst. Rutt blir åter sjuk av stress.
Den 28 mars 1949 berättas det att boskapsvagnar med förspikade fönster är uppställda på godsstationen. Flera av Rutts bekanta flyr, men Rutt själv går hem till sin mamma.
Under natten hämtas de. Den här gången vet de vart de ska, och packar bl.a. filtar och lakan.
Passagerarna släpps av vid olika stationer och Rutt kommer till en sovchos som låg längre bort än den kolchos hennes mamma hamnade i. Rutt delar rum med åtta andra kvinnor. Hon blir traktorskötare och får lyfta 70-kilos säckar. Hon vaktarb 149 oxar och kör kol med oxfora.Men hon byter arbete flera gånger, arbetar fruktansvärt hårt hela tiden.
Året efter Stalins död skickas kommissioner till lägren för att ompröva domar, och Rutt får veta att hennes bror dött i sitt läger. I augusti 1956 får Rutt och mamman möjlighet att återvända till Estland igen. Ett Estland som återigen förändrats. All som återvänt från Sibirien undviks och står under särskild kontroll. Alla ska veta att de är övervakade.
Två gånger varje år söker hon tillstånd att resa till sin syster som bor i Sverige. 1977 när hon uppnått pensionsålder får hon äntligen tillstånd. Så slapp Sovjet betala ut någon pension till henne. När hon kommer till det nya landet får hon en chock. Så annorlunda det var! De tittar inte ens i hennes väskor!
Hon har studerat den ryska moralen och jämfört den med de två andra länder hon numera känner väl, den estniska och den svenska. Hon menar att arbetsmoral var ovanlig i jordbruket och inte existerade alls i industrin. Den vanlige arbetaren hade inget inflytande i sitt arbete och tog inget ansvar. Hade man betalt för att lossa en järnvägsvagn med tegel så vräkte man ut teglet på enklaste sätt. Hur många tegel som knäcktes brydde man sig inte om. Många arbeten betalades efter så komplicerade ackord att ingen vanlig arbetare kunde ifrågasätta lönen, man var helt utlämnad till de särskilda arbetsvärderarna. I många arbetsbrigader salade man till kostnaden för att supa värderaren full, det brukade löna sig.
Moraliskt förkastligt var angiveri, inställsamhet mot överordnade och mord på egna föräldrar eller barn. Mord i samband med fylleslagsmål eller svartsjuka däremot var något ganska naturligt och verkade inte minska en mans värde på äktenskapsmarknaden. Att stjäla offentlig egendom eller att muddra fickorna på ett medvetslöst fyllo var alls ingen synd. Allt detta kan - på ett intellektuellt plan - förstås, men att stora starka män hänsynslöst knuffade ut äldre och svaga ur brödkön...
Ni som följt min blogg vet att detta verkligen stämmer. Allt detta fanns också i det sovjetiska Estland. Ni har välockså förstått hur det live förstörde människorna, och moralen och glädjen måte erövras på nytt.
Rutt växte upp i det fria Estland och utbildade sig till jurist. Hon avlägger examen med glänsande betyg 1937 när hon är 23 år. Hon bor kvar hos föräldrarna i en förort till Tallinn och börjar arbeta som jurist på faderns juristbyrå.
Vi vet att Sovjet tvingade till sig rätten att ha trupper på flera ställen i Estland. Att de ser till at ett val till Riigikogu hålls, där de sätter reglerna, och egentligen bara en lista godkänns. Det nya parlamentet tvingas att "be om" att landet tas in i Sovjetunionen. Ja, vi vet också vad som hände den 14 juni 1941.
Rutt och hennes föräldrar får order om att packa en väska och följa med till stationen. De packar sommarkläder och lite småprylar; de vet absolut inte vad som ska hända. En bolsjevik sträcker fram mammans vinterkappa, och säger: i kommer nog behöva den här.
Pappan sätts på ett tåg och kvinnorna på ett annat. Pappan dör i lunginflammation i Ural, men det dröjer länge tills kvinnorna får vetskap om hans öde. Deras resa tar flera veckor. Många sjuka barn placeras på sjukhus och deras mammor tvingas åka vidare.
Vid ankomsten till Tomsk oblast, ett träskområde, placeras alla på olika kolchoser. De möter människor som lever i total svält. De äter timmer som ruttnat så pass att det börjar bli "mört". Det är så kallt att Rutt fortfarande i juli hittar is i brunnen.
Rutt och hennes mamma får bo i ett rum tillsammans med tre andra estniska kvinnor och två pojkar, 5 och 18 år gamla. De får genast börja arbeta. De får ingen lön men kan handla på krita i kolchosens butik. Deras sysslor anses enkla och när de efter ett år skulle få sin lön visade det sig, att de inte kunde få några pengar, utan att de istället hade en stor skuld i affären.
Under den första hösten plockar de nypon som ger dem vitaminer och pengar får de genom att sälja de få saker de fick med sig.
Sommaren 1942 lever Rutt och hennes mor i sex månader enbart på rötter, gräs, tistlar och helt utan salt. De hittade inga nypon den hösten. Rutt drabbas av variga bölder på olika delar på kroppen av hungern. Många andra dör.
Hon arbetar i Tomsk och träffar bl.a. en kvinna som blivit dömd för att ha författat illegala skrifter trots att hon var analfabet.
Efter en tid i Tomsk får Rutt och modern besked om at de kan återvända till Estland. Släktingar med "rätta" kontakter hade förhandlat dem fria. Vid midsommar 1945 är de åter hemma.
Estland har förändrats under tiden de varit borta. Rutts bror är fängslad, hennes syster är försvunnen, kanske i väst. Folk är misstänksamma. Ingen öppnar dörren vid oväntade besök. Nattliga passkontroller av alla som bor i lägenhet är vanliga. Det som finns att äta är bröd, dock ransonerat och potatis.
Rutt får arbete som lärare i en yrkesskola. Alla lärare måste delta i marxist-leninistiska kvällskurser. Hösten 1948 avskedas flera av lärarna bl.a. Rutt. Alla avskedade har någon släkting i väst. Rutt blir åter sjuk av stress.
Den 28 mars 1949 berättas det att boskapsvagnar med förspikade fönster är uppställda på godsstationen. Flera av Rutts bekanta flyr, men Rutt själv går hem till sin mamma.
Under natten hämtas de. Den här gången vet de vart de ska, och packar bl.a. filtar och lakan.
Passagerarna släpps av vid olika stationer och Rutt kommer till en sovchos som låg längre bort än den kolchos hennes mamma hamnade i. Rutt delar rum med åtta andra kvinnor. Hon blir traktorskötare och får lyfta 70-kilos säckar. Hon vaktarb 149 oxar och kör kol med oxfora.Men hon byter arbete flera gånger, arbetar fruktansvärt hårt hela tiden.
Året efter Stalins död skickas kommissioner till lägren för att ompröva domar, och Rutt får veta att hennes bror dött i sitt läger. I augusti 1956 får Rutt och mamman möjlighet att återvända till Estland igen. Ett Estland som återigen förändrats. All som återvänt från Sibirien undviks och står under särskild kontroll. Alla ska veta att de är övervakade.
Två gånger varje år söker hon tillstånd att resa till sin syster som bor i Sverige. 1977 när hon uppnått pensionsålder får hon äntligen tillstånd. Så slapp Sovjet betala ut någon pension till henne. När hon kommer till det nya landet får hon en chock. Så annorlunda det var! De tittar inte ens i hennes väskor!
Hon har studerat den ryska moralen och jämfört den med de två andra länder hon numera känner väl, den estniska och den svenska. Hon menar att arbetsmoral var ovanlig i jordbruket och inte existerade alls i industrin. Den vanlige arbetaren hade inget inflytande i sitt arbete och tog inget ansvar. Hade man betalt för att lossa en järnvägsvagn med tegel så vräkte man ut teglet på enklaste sätt. Hur många tegel som knäcktes brydde man sig inte om. Många arbeten betalades efter så komplicerade ackord att ingen vanlig arbetare kunde ifrågasätta lönen, man var helt utlämnad till de särskilda arbetsvärderarna. I många arbetsbrigader salade man till kostnaden för att supa värderaren full, det brukade löna sig.
Moraliskt förkastligt var angiveri, inställsamhet mot överordnade och mord på egna föräldrar eller barn. Mord i samband med fylleslagsmål eller svartsjuka däremot var något ganska naturligt och verkade inte minska en mans värde på äktenskapsmarknaden. Att stjäla offentlig egendom eller att muddra fickorna på ett medvetslöst fyllo var alls ingen synd. Allt detta kan - på ett intellektuellt plan - förstås, men att stora starka män hänsynslöst knuffade ut äldre och svaga ur brödkön...
Ni som följt min blogg vet att detta verkligen stämmer. Allt detta fanns också i det sovjetiska Estland. Ni har välockså förstått hur det live förstörde människorna, och moralen och glädjen måte erövras på nytt.
Trackback
