Mars 30, 2011. Stalins barn av Owen Matthew.

I Sverige är stora delar snöfria. Vi har hört varningar för skogsbrand i några veckor, men i Väike Maarja är det fortfarande mycket snö. Jag sparade bilder från webbkamerorna.



I Ebavere är det fortfarande mörkt tycks det, och snön ligger kvar i skidbackarna.



I centrum står bilarna parkerade framför en hög snövall.Vägarna är fria från snö, men det är allt.



Nu ska jag skriva några rader om boken "Stalins barn". Den är alltså skriven av Owen Matthew, son till en rysk mamma och en engelsk pappa. Hans morfar Boris Bibikov var en hängiven bolsjevik född på Krim 1903 eller 1904. Han döpte sin förstfödda till Lenina efter den store ledaren Lenin.



Boris Bibikov

Författaren skriver om kulakerna:
"Partiet ser det som rättfärdigt att ändra den politik som går ut på att begränsa kulakernas möjligheter att utsuga andra till en politik vars syfte är att likvidera kulakerna som klass", löd ett dekret från centralkommittén den 5 januari 1930.Protokollet från Wannsee 1942 som drog upp riktlinjerna för "den slutliga lösningen på judefrågan" är mer välkänt, men det sovjetiska kommunistpartiets dom över kulakerna skulle komma att skörda dubbelt så många dödsoffer.

Morfar Boris Bibikov var vittne till svälten och döden i Ukraina. Morfar Boris var angelägen att ingen i hans familj skulle veta något om nöden.
Själv såg han de döda människorna som hämtades under de mörka nattimmarna så att ingen skulle kunna se vad som verkligen hände i Ukraina. George Bernard Shaw deklarerade efter en omsorgsfullt regisserad rundresa i Ukraina att han "inte sett en enda undernärd människa". Walter Duranty, Pulitzerprisvinnare och journalist vid New York Times avfärdade rapporterna om hungersnöd som antisovjetisk propaganda.För partiet var bönderna bara revolutionens avfallsprodukter som man kunde strunta i tills de var kloka nog att dö - sedan kunde man glömma dem helt. Partiets ledare ville att världen bara skulle se de lysande framstegen, inte det opris som betalades för dem.

Familjen hade fått förmåner i detta "jämlika" land, Sovjetunionen. Eftersom Boris Bibikov hade en hög tjänst blev de tilldelade en stor lägenhet med bekvämligheter, och Boris själv fick tillgång till en datja för semester, problemet var bara att han arbetade så hårt, att han inte hann ta någon semester förrän efter tre år. Han ville alltså att hans familj inte skulle se nöden, så han tog de kuponger han fick till den speciella affären för partifolk och köpte frukt, grönsaker och karameller, och från den fabrik han hade lett byggandet av tog han också mat. Vad tänkte Bibikov på när han stoppade ned pappersemballerade korvar i sin portfölj samtidigt som skymningen föll och kringflackande, utsvultna, desperata bönder började flockas på gatorna? Jag (författaren) är ganska säker på att han tänkte så här: tack Gud för att det inte är jag och de mina.

Men deras liv tillsammans närmade sig slutet.

Trackback
RSS 2.0