Mars 8, 2011. Johannes Vares Barbarus.
Johannes Vares - Barbarus med sin familj i Pärnu under den fria tiden.
Med sin hustru 1931.
Han utbildade sig till läkare och deltog i frihetskriget men tackade nej till Frihetskorset, som han tilldelats. Han var en radikal vänsterman som ville ha en socialistisk fri republik. Hans chans kom 1940 när Sovjet tog över landet.
Andrei Zhdanov själv satte honom som statsminister efter Sovjets övertagande och Vares innehade den posten fram till augusti 1940 när Estland officiellt blev del av Sovjet. I september 1940 blev han medlem i Estlands bolsjevikiska parti och dess centralkommitté. När tyskarna drev ut Sovjet flydde Barbarus in i Ryssland. Men kom tillbaka till sitt fädernesland 1944 när Sovjet ånyo ockuperade Estland. Han blev då ordförande för den estniska Centralkommittén.
Han begick självmord i november 1946.
Det är kalla fakta.
Filmen ville gå djupare in i hans liv och tänkande. Vares - Barbarus var radikal vänsterman. Den sovjetiske kommissarien Zhdanov, som bl.a. varit åklagare under Moskvarättegångarna och är den man som gav oss uttrycket: "Skjut de galna hundarna", bestämde allt i Estland och hade direktkontakt med Stalin. Formalia: Zhdanov bestämde vilka dokument om skulle läggas fram till Barbarus, som fick order att lägga fram dem för president Konstantin Päts för underskrift. I detta skede skrev den totalt desillusionerade presidenten under vad som helst. Han läste aldrig pappren utan skrev bra under. Men Zhdanov menade att allt gått formellt riktigt till.
1940 tvingades Barbarus som läkare och kommunist att verifiera att människor som arkebuserats verkligen var döda. Det sköts ett flertal ester varje dag bl.a Barbarus konstnärs- och läkarvänner. Först vägrade Barbarus att deltaga, men släpades då till den politiske kommissarien mellan två sovjetiska soldater och fick ordern: ”Gör vad vi befaller dig eller vi skjuter dig på fläcken!” Barbarus vägrade i alla fall. Han släpades hem och sattes under bevakning hela natten. Varför han inte sköts antas bero på att han då var den mest kände estniske kommunisten, och det skulle se egendomligt ut om han dödades. Till sin stora förvåning levde han och släpades på morgonen runt till olika platser där arkebuseringar ägt rum. Han fick konstatera dödsfall även på många av sina bekanta.
Redan då visade Barbarus stior stress och chocktillstånd.
Han fortsatte sin gärning som i dvala.
Han flydde in i Ryssland när tyskarna erövrade landet, men återkom 1944 när de retirerade för nya sovjetiska arméer. Han fick en åter viktig roll i sitt land. Han blev ordförande för den estniska centralkommittén och hade ett rum i det rosa parlamentet på Domberget. I det rummet sköt han sig 1946 när han definitivt inte orkade längre.
Hans hustru tog därefter en stor dos sömnmedel och avled hon också.
Den estniske militschefen sköt sig i Pärnu.
Jag har läst om honom tidigare och bara sett ”Den store skurken som förrådde sitt land”. Nu får jag väl försöka se honom som en man som trodde på de socialistiska idéerna, men mötte den socialistiska verkligheten: en fruktansvärd grymhet som han absolut inte hade kunnat tänka sig eller kunde ta ansvar för.
...
Jag lovar, jag fortsätter läsa "De som viskade", men det är svårt att läsa om människors lidande. En liten uppmuntran var kanske ändå när familjepolitiken ändrades på 30-talet. Från att ha smutskastat det borgerliga familjelivet tvingades bolsjevikerna att ändra uppfattning. Det var inte förkastligt med äktenskap längre. Ett visst privatliv kunde också tillåtas.Endast på vissa platser och det gällde bara dem som man litade på. Men det ska jag återkomma om. Men, avelsrummens tid var inte förbi...
