.

Den 9 mars 1944 bombades Tallinn.
Den kvällen dödades 751 ester. En tomt med en ruin i Gamla Stan har lämnats för att ingen ska glömma. Det var den kvällen min svärmor sprang från en fest någonstans i staden. Hon sprang på gator där husen brann på båda sidor med andan i halsen. Livrädd. Levde hennes lille son? Hon kom fram till huset. Alla hus runt deras eget var bombade. Hon rusade in. Ants låg och sov.

Som det ser ut nu många år senare.

Perestrojka har vi hört talas om, men vem vet vad perekovka är? Det är lika galet som Lysenkos vete. Ni vet teorin att växterna kunde ärva egenskaper som de fått genom yttre påverkan. Jag ser bilden framför mig, när hane tes skulle visas upp. Det var ett vetefält. Raka fina vetekorn. Bland dem, men utan att kameran såg det, var en pall placerad. På den ställdes en gosse. Klick. Så togs bilden, och alla kunde se att fotografen hade lyckats övertyga vetet att det var så kraftigt att det inte böjdes när man stod på det.
Nu ska jag förklara perekovka.
Om man har "dåliga" människor, dvs oärliga, lata och odugliga i största allmänhet och man placerar dem på hårt tvångsarbete, som det när Vitahavskanalen byggdes, då blir resultatet efter en tid att de är ansvarstagande och mycket dugliga.
Som bevis för den tesen bjöds "en brigad" av 120 ledande sovjetiska författare till en båttur på den nya kanalen. Lägerfångar färdigställde det sista och kunde beskådas från fartyget. Ingen författare fick dock komma så nära, att han kunde tala med fångarna. Inbjudan kom från Semjon Firin som var OGPU:s (senare NKVD) chef över arbetslägren.

Maksim Gorkij hade redan på sommaren 1929 besökt arbetslägret på Solovetskijön. Han visades runt av några guider och blev kolossalt imponerad. Fångarna älskade lägret så mycket, att de helst ville stanna kvar. "En slutsats är uppenbar för mig. Vi behöver fler läger som det på Slovestskijön."

Författaren Alexandr Avdejenko berättade senare om hur det gått till när de skulle visas fånglägret. Först inkvarterades de på ett lyxhotell där de förplägades:: ”Vi åt och drack vad vi ville och så mycket vi ville. Vi betalade ingenting. Rökt korv, ost, kaviar, frukt, choklad, vin och konjak - allt fanns i rikliga mängder.Och det här var ett år då det rådde hungersnöd!" Sedan lämnade de lyxhotellet (!) och började färden.

Några av författarna förstod att de visades Potemkinkulisser, men många andra förbluffades av perekovkan. Det passade Stalin som hand i handske. Han kunde visa betydelsen av hårda läger för att fostra människor, och kunde rekvirera fler. Och fler. Och fler.

"Även om jag inte hade stannat där länge var jag övertygad om att jag med egna ögon hade sett hur den omvandlingen faktiskt ägde rum - och jag trodde ju också att så var fallet - för på vilket annat sätt än genom arbete skulle en människa i vårt samhälle kunde få bot för sina synder?" Så skrev Konstantin Simonov i sina memoarer många år senare. Simonov var proletärförfattare, född som adelsman. På den här tiden arbetade han hårt för att ingen skulle se hans bakgrund.

Han skriver också om året 1934:
Jag kan inte tala för andra i min ålder men för mig gjorde det framtidshopp jag upplevde under 1934 det året till det lyckligaste under hela min ungdom. Det låg i luften att landet hade tagit sig igenom en besvärlig period och att livet höll på att bli lättare att leva såväl andligt som materiellt även om det fortfarande fanns problem att lösa. Jag hade lyckan att få ta del av byggandet av detta liv ... Den korrekta linje som förespråkades av Stalin - den Stalin som så framgångsrikt ledde industrialiseringen av landet - framstod för mig som odiskutabel. Som jag såg det hade han rätt att argumentera mot sina opponenter och på så sätt visa att de hade fel.