.

Att anklagas för att vara nazist är synnerligen allvarligt efter andra världskriget. De baltiska folken har drabbats av detta.

Ubåten Kalev.

I Estland fanns under frihetstiden en ubåtskapten i estniska armén, som hette Verner Puurand. När ryssarna ockuperade Estland 1940 blev alla estniska soldater direkt överförda till den sovjetiska röda armén. Puuranna fortsatte på sin ubåt som kapten och beordrades till Leningrad. Därifrån fick han senare order att köra till Tallinn för ett specialuppdrag. När han ankrat i hamnen lyckades han fly och gömde sig i sin bondgård på landsbygden i Lääne Virumaa.

När tyskarna ockuperat Estland fick han ånyo uppdraget som kapten på ubåten Kalev. När det började hetta till igen och ryssarna närmade sig igen, då tog han sin bil och körde hela familjen till Tyskland. Där kom han sedan att först arbeta för att de ester som flydde in i landet skulle få en så bra tillvaro som möjligt.

Sedan började Nürnbergrättegången. Då blev kaptenen en hjälte. Han lyckades få amerikanerna att förstå att esterna inte var nazister trots att de varit med i Waffen SS. Han fick dem att förstå att det handlade om att rädda dem som ändå överlevt i Sibirien; att befria Estland från sovjeterna; att esterna skulle få leva som människor. Som en följd av detta blev det ester som fick hedersuppdraget att vakta krigsfångarna i Nürnberg; ett bevis för att de inte gjort något fel när de stred på ”fel” sida.

Nu tänker jag naturligtvis på Per Ahlmark som fick ett helt TV-program på 1990-talet för att anklaga dem för nazism. ”Alla som gick med i Waffen SS svor eden till Hitler!” Ingen opponerade sig efteråt. Jo, jag förstås och säkert flera ester, men det kom inte fram, naturligtvis. Mitt inlägg kom in i estniska tidningen Eesti  Päevaleht i Sverige.

En lustig sak med vakterna i Nürnberg: Den tyske säkerhetschefen i Tallinn under den tyska ockupationen vaktades av den man som varit hans chaufför under den tiden. Det berättas att chauffören var besvärad av situationen, men skötte sitt värv väl i alla fall.

Ä har de också berättat om. Han tänkte inte låta någon hänga honom, så han svalde en ampull som han hade gömt. I ett avskedsbrev skrev han, för att inte fångvaktarna eller annan personal skulle anklagas för att ha hjälpt honom: ” Jag har en ampull i min tvål också.”

Verner Puurand fick inte tillåtelse att emigrera till USA. Han hade ändå varit på fiendesidan, så han for till Australien från Tyskland.

Verner Puurand.

Den 3 april 1973 till 24 augusti 1977 var Puurand estnisk utrikesminister i exilregeringen. 24 augusti 1977 till sin död 12 juni 1983 var han handelsminister

Förresten fick jag i dag höra att de som deporterades till Sibirien drabbades av samma svält och matbrist som alla andra i det stora sovjetiska riket. Ni minns ordspråket: ”Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.” Några av dem såg som sin enda utväg att få mat, att gå med i röda armén.

Det är i sådana ögonblick när man förstår att man ännu inte vet hela vidden av deras öde som det är lätt att tappa modet.