.

Ett pörte i Sibirien.

Det andra året fick vi tillåtelse att skriva brev till Estland. Jag kommer inte ihåg varifrån jag fick kuvert och frimärken, men jag skrev till våra bekanta, familjen Pärja. Det var en mycket bra familj som bodde nära oss i Ninasibyn. Vilken lycka! Familjen Pärja skickade genast ett paket till oss som verkligen noga kontrollerats innan vi fick det. Jag kan inte med ord förklara alla varma känslor som genomströmades oss.

Därefter fick vi ett paket i månaden. Sedan kom ett brev från mamma; hon var flyttad till ett arbetsläger någonstans och kunde nu skicka brev med någon som blev frigiven. Tiden gick allt eftersom, och plötsligt kom glädjebudet att mamman släppts eftersom Stalin dött.

När mamma kom hem hade hon med sig en stor påse torkat bröd, som hon hade sparat åt oss. Det var brödkanter som hon fått att äta och lagt åt sidan.

Med mamma tillbaka i våra liv blev livet soligare, lite enklare och känslan att det finns en mening med livet kom tillbaka.

På sommaren fick jag ett arbeta av brigaden; ett arbete som kock en mil längre bort. Jag skulle laga till 20 portioner soppa, te och gröt varje dag. Nätterna tvingades jag tillbringa på olika stenhårda britsar. Arbetarna var ryssar, ester, några ukrainare vars förfäder hade uppehållit sig i Sibirien. Esterna hade naturligtvis deporterats tillsammans med oss.

Min lillebror Tammi gick i en skola med bara tre klasser. Han var där bara ett år eftersom en rysk pojke retades och skrek på honom som om han var en bandit. Min andra bror Heldur arbetade på ängarna. Pappa var säkerhetsvakt under sommaren. De fick inga pengar i lön, bara bröd.

Esterna började få matpaket av bekanta. Mamma mjölkade kor på sommaren, hon fick en halv liter mjölk om dagen per barn.

På vintern fick jag gulsot och behandlades igen av någon häxkvinna. Jag kommer inte ihåg så mycket om det. Häxan oroade sig för att jag skulle behöva sjukhusvård, men vi hade inga pengar och sjukhuset låg i Novosibirsk där mor suttit i fängelse. Från Estland fick ingen skicka pengar till oss; om de nu hade haft något att skicka. Konstigt nog blev jag bättre, men jag har haft komplikationer av sjukdomen resten av livet.

Efter över fem år började de rekrytera unga ester till gruvstaden Kaug-Itta. Nästan alla unga män åkte dit, även mina bröder Heldur och Tammi. Det var tråkigt när de lämnade oss, men de lovade att vi skulle ses nästa sommar.

De kunde skriva brev till oss, även om allt kontrollerades noga; vi var ju i Sibirien. Ungdomarna fick bo i baracker. De fick ett riktigt arbet för första gången på flera år; de fick lönen betald i pengar. Naturen var otroligt vacker med höga berg, 10 mil bort, som gnistrade i solskenet.

Vintern gick och sommaren kom. Heldur hade ju lovat att de skulle komma hem till sommaren. Det kom ett brev från Tammi, skulle de inte komma? 
Ingen av de andra esterna ville komma med dåliga nyheter. Till slut vågade ändå någon berätta för pappa att Heldur hade dött. Pappa berättade det för mig. Han var tvungen att berätta det för mamma också, att bara Tammi skulle komma. Något liknande vill jag aldrig uppleva igen: mamma gick in i det minsta rummet, stängde dörren och stannade i två dygn. Hon hängde kläder för fönstren, låste dörren och det enda vi uppfattade från rummet var gråt. Hon åt inte, drack inte, försökte inte prata med någon, inte ens när hennes lilla barn skrek reagerade hon. Vi var förtvivlade. Sedan kom Tammi. Heldur var begravd.
Inte förrän Tammi bad mamma komma ut gjorde hon det. Vi samlade ihop alla småsaker som vi inte behövde och gav dem till andra ester som behövde dem. Många hade lämnat sina barn eller föräldrar till stäppens jord.