.

Jag har sagt flera gånger att jag ska berätta om min väninna Õie som levde i Sibirien i många år. Hon talade in ett band särskilt till mig. Men en kopia gav hon till muséet och de gjorde en fantastisk utställning om hennes liv. Nu har jag fått en liten broschyr därifrån och tänkte presentera den. Det blir som ett mycket kort sammandrag av det hon berättade.

Familjen från Rahula bondgård i Väike Maarja och i Sibirien.

Familjen.

Jaan Kuris - en soldat.

Pappan i familjen, Jaan Kuris, föddes i Tõnu-Jaani bondgård, i Äntu-Rastla by i Vao kommun i Virumaa 1886. Han gick i skolan i Äntu, sockenskolan i Väike Maarja och den kommunala skolan i Tapa och examinierades från gymnasiets vetenskapliga linje.

Från 1907 - 1910 deltog han i Tsarens armé.

Fram till första världskrigets utbrott arbetade han som kontorist hos undersökningsdomaren i Tallinn - Paides distrikt. J Kuris mobiliserades 1914. Han tjänstgjorde i Jegerski regementes reservbataljon.

Han gifte sig samma år. Hustrun Olga kom från Järvamaa född i en familj med sex döttrar och en son, Artur Sirk, en av de blivande ledarna för Vapsarna (efterföljare till en fasciströrelse i Estland).
Jaan Kuris deltog i frihetskriget (1918 - 1920), först som fänrik, senare som underlöjtnant. 1920 utnämndes han till löjtnant och 1928 till kapten. Under kriget tjänstgjorde han som officer nära Narva och i  Virumaas, senare i Narva-Jõesuu och i Tallinn i en vaktbattaljon och i tionde infanteribataljonen. 1934 tog han avsked från det militära pga. sin ålder, men huvudskälet var släktskapet med Artur Sirk.

Rahula bondgård.

Under landreformen i republiken Estland 1920 skiljdes Rahula bondgård ut från Triigi säteri. Bland många andra kandidater valdes Jaan Kuris ut som ägare till gården för sitt deltagande i frihetskriget. Kuris fick ägarbeviset 1924. Gården som var på 30,8 ha, köptes med en avbetalningsplan liksom alla mindre gårdar. Bostadshuset var färdigt 1926 och ladugården 1938. Familjen bodde i Tallinn och gården hyrdes av en släkting.

Dottern Õie var alltid på gården under sommarloven. Fadern och modern, som arbetade på postkontoret i Tallinn, kom ut på helgerna och på semestern. En bondflicka var Õies vän och lekkamrat och dessutom hade hon en barnsköterska som såg efter henne.

När fadern avslutat sin tjänst i militären 1936 flyttade familjen till gården.

Ett mindre hus byggdes för hyresgästens familj vid den östra delen av huset. Jaan Kuris familj nyttjade 8,5 hektar mark och hyresgästen Richard Kuris resterande 22,3 hektar.

Deportationen.

Den 14 juni 1941 ägde den första massdeportationen rum i Estland. Vakter och revolvermän anlände tidigt på morgonen och gav människor två timmar att packa. Olga Kuris tog det relativt lugnt med de nödvändiga göromålen. Fadern satt bakom skrivbordet och gjorde upp en lista över saker de lämnade kvar. De fick löfte om att detta skulle säljas och pengarna skulle skickas till dem efteråt, vilket naturligtvis inte skedde. De kvarlämnade sakerna fördes bort från huset. Som tur var var det släktingar som tog hand om en del av dem, och efter att delar av familjen kommit tillbaka från Sibirien kunde sakerna ställas på sina rätta platser igen.

 

Hela familjen togs till järnvägsstationen där de tillsammans med andra knuffades in i boskapsvagnar. Männen skiljdes från sina hustrur och barn och de sågs för sista gången.

Alla saker som mannen tagit hand om gavs till kvinnan, men pengarna han haft med sig fick han behålla. Männen arresterades och sändes till fångläger i Sibirien där de allra flesta dog på grund av det hårda arbetet, svält eller sjukdomar. Jaan Kuris dog i Likinalägret i Sverdlovsk, Sibirien i mars 1944. Familjen underrättades inte. Det enda han kvarlämnade var tre korta brev han skrivit till sin familj.

Olgas och Õies resa till Sibirien varade i en hel månad i överlastade, kvava boskapsvagnar där sjukdomar och döden härjade. Under de sista två dagarna de reste packades de i salt- eller sädesfartyg. Därefter skedde en riktig “slavmarknad” där de deporterade ställdes upp i en rad för att väljas till vart den kolchos de skulle bo i. Först valdes unga flickor och starka mödrar ut (Õie och Olga var bland dem), de sista att väljas ut var de gamla och de små barnen. Den första gruppen togs till de förhållandevis acceptabla platserna, de andra till mycket fattiga områden där de flesta dog snabbt.

Deportationen 1941 var särskilt grym. Det var vakterna som bestämde vad man fick ta med sig. Det hände också att kvinnor som hämtades på sommaren inte fick ta med sig så mycket. De som deprterades 1941 fördes ofta till fattiga impopulära platser där människorna svalt. Först dog de yngsta barnen, sedan föräldrarna som alltid sparat den sista matbiten till sina barn. Efter att deras “vakter” dött togs de äldre överlevande barnen till barnhem och där överlevde de.

Olga och Õie togs till Spornõibyn i Tshainski distrikt i Tomsk. Där bodde redan de deporterade från Barnaul, Ryssland som deporterats under repressionen i Ryssland 1928. Därför var attityden gentemot de nykomna snarare förstående än gästfri.
De placerades i ett litet hus med ett rum (12-15 kvm.) Tre människor bodde redan i huset. Mannen och hustrun sov i sängen och dotterna på spisen. Den andra sängen fick Olga och Õie. Det fanns också ett bord och en stol i huset. Kvinnan gav dem rådet att inte för snabbt sälja det de hade med sig (bl.a. två säckar råg). Den första tiden levde de på att byta varor.
De måste anmäla till kommendanten att de kommit för att bli registrerade.
De arbetade på kolchosen och senare stannade mamman hemma när Õie arbetade.

De hade olika arbetsuppgifter. Tobaksodling, smidesarbeten, byggande etc. Yngre människor beordrades iväg till kolchoser längre bort eller till taigan ännu längre bort för att samla nötter och bygga flottar. Lönen var minimal men på något sätt lyckades ändå människor klara livet. Den mesta tiden arbetade Õie i skogen där hon tack vare stor tur och stor entusiasm blev skogsmästare. Efter det fick hon en bra lön och behövde inte svälta mer. De fick lämna Sibirien 1957.
I början fortsatte förföljelserna hemma. Hon måste köpa tillbaka bostadshuset från kolchosen. De stora skillnaden kom när Estland åter blev fritt. Hela Rahula bondgård återlämnades till Õie Kuris-Zvereva 1994. (Och då fick hon tillbaka pengarna hon betalt för att frköpa sitt hus.)

 

Det här är en riktig kortversion av hennes berättelse. Jag ska försöka komma igång med översättningen.....

Tyvärr kan jag inte få med några bilder. Det är fel på siten just nu.