aug 25 2012. Tyskt anfall.
Nu vet jag lite mer om Åland också. Vi åt middag på Grillrestaurang och träffade Dennis från Åland. Det var så intressant att lära sig hur det verkligen fungerar där. Vi har nog inte riktigt tänkt på det förut. Men Åland är ju faktiskt ett ännu mindre land än Estland, och de har regering som stiftar lagar och har många andra funktioner som behövs i ett land. Mycket intressant!
Finlands Europaminister, Alexander Stubb.
Dessutom läste jag intervjun i dag i DN med Alexander Stubb om det finska förhållandet till Euron. Han berättar om Finlands starka ställning och den stora framgången. Jag tyckte det lät roligt när han sa: Finland har blivit ett litet Sverige. Det andra landet som också klättrar nämndes dock inte: Estland. Annars brukar de finska ministrarna tala om Estland som en jämlike. Jag tycker det låter så härligt med ett ordentligt samarbete Norden - Baltikum (om Litauen nu vill). Stubb behöver några starka samarbetspartner för att verkligen bli hörd i EU, sa Stubb.
.....
Jag har skrivit så mycket om den ryska ockupationen att jag tänkte byta nu och redovisa vad som kommit fram om den tyska ockupationen 1941 - 1944. Det som redovisas här är mest siffror inte egentligen någonting om hur livet var i landet under den här tiden. Jag har läst:
“Den aktuella situationen för forskningen om det sovjetiska och nazistiska förtrycket i Estland” skriven av Aigi Rahi, seniorforskare vid Tartu Universitet.
Tyskt anfall
Den 22 juni 1941 anföll tyska trupper Sovjetunionen. Den 1 juli tog tyskarna Riga, Lettland. Samtidigt började sovjetiska administratörer och militär att fly från Estland. “Den brända jordens taktik” förklarades av Stalin, vilket gjorde att fler Förintelsebataljoner bildades. Omkring 6000 personer som ingick i dessa bataljoner gavs rätt att råna och döda,(!) vilket i sin tur förstärkte den negativa attityden estländare fått av sovjetiska tjänstemän och militärer. Jag har berättat om de unga männen som dödade människor och brände hus i Väike Maarja.
Estniska Skogsbröderna, d.v.s. de väpnade grupper av partisaner som hade startat sin verksamhet efter 14 juni-deportationerna 1941 valde att hjälpa den tyska armén. Genom att utnyttja paniken i Röda armén befriade Skogsbröderna södra Estland. Vad som hände under sommaren och under krigesåret 1941 har tidigare redovisats ingående av Herbert Lindmäe, professor emeritus, Tartu.
I reaktion mot den sovjetiska ockupationspolitiken kom tusentals Skogsbröder att frivilligt strida i hemvärnsenheter på tyskockuperade områden. I början av den tyska ockupationen uppgick 50.000 estländare i enheter tillsammans med den tyska armén och polisen. Siffran var betydligt större än det som planerades av tyskarna. (Man måste förstå den skräck de flesta ester kände för att Sovjet skulle komma tillbaka.) I det estniska statsarkivet kan man läsa historien om självförsvarsenheterna, där beskrivs de viktigaste händelserna och börjar med ockupationen av Estland fram till utgången av 1941.
Från sommaren 1942 kom attityden gentemot tyska armén att kraftigt försämras. Det visar bl.a. antalet beväringar som flydde till Finland för att slippa mobilisering till den tyska armén. Ungefär 3.500 av dem blev frivilliga i finska armén, och de bildade 200th Infantry Regiment ("finska pojkarna"). I augusti 1944, efter freden efter Fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland, tvingades cirka 1.800 av dessa att återvände till Estland från Finland.
Det är svårt att bedöma exakt hur många av de estländarna som kämpade i den tyska armén på grund av brist på arkivmaterial. En bra översikt över de estniska enheterna i de tyska väpnade styrkorna finns i Toomas Hiios dokument som publicerades i tidskriften Vikerkaar. I linje med A. Tinits beräkningar var 60.000 män helt och hållet mobiliserade. Enligt T. Nõmm kom ca. 70.000 ester att tjänstgöra i tyska styrkor, varav 20.000 frivilliga och 50.000 värnpliktiga. Ca 20.000 estländare dog i tyska armén.
Det finns olika åsikter om de förluster som estniska civilbefolkningen tvingades bära under den tyska ockupationen. Enn Sarv, med stöd av uppskattningar i "Memento", menar att antalet lokala offer både de som dödades och de som förintades inte kunde vara högre än 6600, inklusive 929 judar och 243 zigenare. Listan har upprättas av Eugenia Gurin-Loov och har 929 namn. V. Boikov har samlat in personuppgifter om 559 estniska judar och cirka 800 romer som dödades. De uppgifter som återfinns i olika källor är ungefärliga, men alla forskare delar uppfattningen att antalet judar som dödades var mellan 900 och 1.000. Nästan 800 personer skickades att arbeta i Tyskland och 4.000 människor skickades till fångläger varav cirka 1.000 dog.
Dessa uppgifter är absolut inte de slutgiltiga. I dokumentationen återspeglas att avrättningarna är ganska stora och kontroversiella. Mer forskning bör göras av en estnisk internationell kommission för att utreda brott mot mänskligheten, och den bör också behandla de människors öden som kommit till Estland från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen.
När kriget under 1944 nådde Estland uppskattar S. Ise att cirka 35.000 soldater från tyska sidan begravdes i Estland, upp till en tredjedel av dem var estländare. Antalet ester som dödades i strider på estniskt territorium 1944 anses vara mellan 10.000 och 12.000 och då räknas inte fångar. Antalet döda i sovjetiska flyganfall uppges till 800. Efter tillbakadragandet av tyska trupper gjordes ett försök att återupprätta den estniska självständigheten. Detta misslyckades och i september 1944 ockuperades fastlandet åter av den sovjetiska armén.
Under den så kallade Stora Flykten som inleddes i september 1944 beräknas omkring 25.000 estländare ha nått Sverige. Flyktingar föredrog att försöka nå närliggande Sverige och Finland, men de som flytt i elfte timmen var tvungna att istället åka till Tyskland och ca 35.000-40.000 ester kom dit. Den värsta katastrofen för dem som flydde till Tyskland ägde rum den 22 september 1944 på lasarettsfartyget Moero. Det var 2.500-3.000 personer ombord på fartyget men endast ca 600-700 räddades. (Ants släktingar, mormors syster Olga och metropolit Alexander av Tallinn var passagerare på Moero, och de hörde till de räddade.) Den 6 oktober 1944 sänktes transportfartyget Nordstern nära Memel (Klaipeda). (Ants och hans föräldrar var på Nordstern på turen före denna, de blev också beskjutna och många dog men de klarade sig). E. Ernits har räknat ut att av de estniska flyktingar som försökte nå Tyskland under höstmånaderna 1944 omkom ca 1.000-1.200 personer på Östersjön. Ingen vet hur många flyktingar som försvann till sjöss ombord på båtar som styrt mot Sverige. Det är allmänt beräknat att av alla de flyktingar som anses ha flytt över Östersjön har ca 10% eller upp till 7.000 personer försvunnit. Baserat på de uppgifter som utfärdades den 1 oktober 1946 fanns det totalt 32.219 estländare i flyktingläger i Tyskland, 16.688 i USA-zonen (inklusive Berlin), 13.698 i den brittiska zonen, 835 i den franska zonen. 998 estländare var i Österrike.
Efter Tysklands kapitulation kom tusentals estländare i östra Tyskland att interneras av sovjetiska styrkor. Det fanns estniska krigsfångar i varje zon. Enligt olika källor togs ca 5.000-6.000 estländare till fånga av de allierade styrkorna i Tyskland och Tjeckoslovakien. Ungefär 5.000-5.500 estniska soldater var kvar i den sovjetiska zonen. I Estland placerades krigsfångar i läger som satts upp av tyskarna och som fanns kvar. Erich Kaup har givit en bra bild av verksamheten i dessa läger.