.

Hur valdes människor ut till Sibirien? Ja, först och främst var det ju statens fiender som skickades till läger. Och statens fiende var man t.ex. om man arbetat med lag och rättvisa i ett fritt land. Man kunde också vara bonde. De kallade bönderna för kulaker, storbönder, men det fanns inga stora gårdar i Estland under denna period, så de var helt enkelt bönder, hantverkare eller mjölnare. Statens fiende blev man om man vägrade att lämna sin egendom, sitt levebröd och istället ingå som slav i en kolchos. Men man var ju också fiende om man försökte sälja någonting privat. Eller om man sa ”god jul”.
Sedan skickades man till Sibirien därför att Stalin eller någon annan potentat ville ha arbetskraft.
Det fanns även två olika kategorier av ofrivillig vistelse i Sibirien. Man kunde deporteras, och då fanns det ingen “legal” ursäkt för att man skickades dit. Det andra var om man ställdes inför domstol och dömdes till arbetsläger. Man hade vanligtvis inte gjort sig skyldig till något brott, men det gick ju att fabricera.
Ville staten starta en industri i en sibirisk ort, då hämtades helt enkelt rätt antal människor en natt för transport till Sibirien. De fick en kort stund att packa vad de behövde för ett nytt liv och sedan gick tåget. Överlevde man resan hade man tur eller otur. Det beror på hur man ser det.

Vilka var det sedan som rensades ut i Sibirien? Man ansåg att man måste rensa ut de odugliga. Man var ju bara intresserad av starka och tåliga människor. Människor som kunde arbeta och som inte var så krävande. Ville man bli av med någon kunde man se till att vederbörande svalt ihjäl, eller om någon blev sjuk fick ingen annan hjälpa denne. Då drabbades båda av bannbullan.
Man kunde naturligtvis skjuta ett nackskott, men det kostade pengar. Varje kula kostar. Och ibland gjorde man ett överslag: Billigare blev det om man satte många, så många som möjligt, utan ytterkläder på ett lastbilsflak och körde bilen i den sibiriska vinternattens 30 – 40 graders kyla tills alla dött. Sedan var det bara att tippa av dem någonstans, och hämta nya att köra runt med.

Ibland undrar man var gränsen går för den mänskliga grymheten. Vad är det som lockar fram det allra värsta hos oss människor? Och vad är det som gör, att världen blundar för viss grymhet? Vad är det som gör att människor tillåts hylla en tro, som är så uppenbart grym och hänsynslös? Varför har vissa människor rätt att säga att ”det var inte så jag menade” när andra inte får säga det, när det gäller grymhet utan gräns i båda fallen?
Är inte det en fruktansvärd grymhet att förneka andra människors fasa och dödsskräck, helt realistiska rädsla och rätt till förståelse?

Jag tror man måste ha sett grymheten i världens öga för att inse att den alltid finns där, den bara söker ett tillfälle att visa sig.

Jag tror att vi andra har gjort oss skyldiga till ett fruktansvärt brott när vi blundat för det som skett i Sovjetunionen och andra länder. Det är fruktansvärt grymt att utsätta människor för livsångest och tortyr, men det är också fruktansvärt grymt att låtsas som om en människa inte existerar.

När min svärmor 1978 skulle berätta för sina arbetskamrater om sin oro när hennes son och hans familj var i Estland, visste inte dessa svenskar var Estland fanns. Då orkade hon inte prata om det mer.