.

Ja, jag grät när vi stod i en lokal på sångfestivalplatsen i Tallinn och lyssnade på en inspelning av 20-30 000 människor klädda i estniska folkdräkter, som sjöng en fosterländsk sång tillsammans. Det var så mycket längtan och drömmar i den sången som sköljde över mig. Vem drömmer inte om frihet när alternativet är ett liv som slav?

Allting som kunde påminna om frihetstiden var förbjudet. Kommer Ni ihåg när många Tallinnbor var samlade för en påbjuden festlighet en gång, och några män hoppade ut från ett plan med fallskärmar. När fallskärmarna vecklade ut sig var de blå-svart-vita, som den estniska förbjudna flaggan! Vilket jubel!

När ni hade traditionella fester räckte det med ett samtal från någon viktig person för att hela festligheten skulle för alltid ställas in.

Jag minns när vi for med taxin till hotellet efter besöket hos Liia. Det var en rysk chaufför. Han gjorde inget tecken på att han sett oss när vi gick in i taxin, men Liias man pratade med honom, och sa till oss att mer än 5 rubler skulle vi inte betala för resan. Begärde han mer försökte han bara lura oss. Resan gick bra, men under en viss sträcka genom stan körde han mycket sakta. Jag stelnade till av skräck, och tänkte att ”nu händer det något”, men kunde andas ut efter en stund när han ökade farten igen. Det visade sig att han saktade farten därför att partipamparna som bodde i området inte ville bli störda av biltrafik.

Jag skulle vilja berätta för Er, Härra Hans och Proua Anna Lowiisa, om när Ants gick med sin kusin Anne på de trånga gatorna i Gamla stan. Det kändes så stort att de gjorde det. De är ju båda Era barnbarn. Det var ett tecken att det som ena dagen synes omöjligt, blir möjligt en annan dag. Jag vet att Ni, Proua Anna Lowiisa skulle ha blivit mycket lycklig om ni sett dem tillsammans. Jag vet att ni skulle ha velat se det själv med egna ögon! Ni levde ju med vetskapen att det var livsfarligt att ha kontakt med släktingar i väst. Och så en dag går de tillsammans!
Ni visste ju inte ens vad som hänt Er son efter flykten.

Kan Ni tänka Er hur Ert vackra land såg ut 1978 efter mer än 30 års ockupation?
Ni måste tänka Er hur grått allt var. Husen var grå och i förfall, människorna var grå och i förfall. Affärerna var nästan tomma. Det fanns några stora burkar med någon inläggning men för övrigt var det bara tur om man hittade något att äta.

När Anne skulle bjuda våra barn på något extra gott, köpte hon varsin apelsin åt dem av någon som hade fått tag på några stycken någonstans. Vi försökte få henne att förstå, att det var bättre att hennes egna barn åt dem eftersom våra barn kunde äta apelsiner varje dag.
När servitören på hotellrestaurangen ville ge våra snälla och underbara barn något extra, gav han dem varsin tomat. Jag fick förklara för dem i all hast att de måste visa tacksamhet. Här fick inga barn tomater.

Människor slängde dörrar i huvudet på varandra, bilar stänkte smutsvatten på de gående. Ingen brydde sig egentligen om någon annan. Aldrig kunde man höra någon glatt samtala med någon annan. Ville man in på en restaurang fanns risk att man måste övertala personalen att man skulle få komma in.
Anne stod en gång en halvtimme och förklarade att våra barn måste få följa med in på restaurangen.
Om maten eller drycken inte smakade bra, kunde man inte klaga. Man fick skylla sig själv som beställt just det.

Det är just detta som jag har så svårt att smälta. När otryggheten och ovissheten och ständig fara lurar, då blir människor stressade och nervösa och vågar inte vara vänliga. Så blev människorna i Ert underbara land.

Naturligtvis var inte allt solsken på frihetstiden heller, men då visste man vad man hade att rätta sig efter, man såg en framtid och kände att en positiv förändring ägt rum. Då, 1978, var det absolut inget positivt som väntade människor. Visserligen hade man påbörjat en upputsning av staden inför seglingsolympiaden 1980, men alla sa: ”Kom tillbaka 1981 då är allt raserat igen.” Ingen hade framtidstro.