.

Jag har jätteproblem med internetuppkopplingen sedan några dagar. Därför är det just nu lite ont om nyheter i min blogg.

Här fortsätter skriverierna från 1978:


Men våra barn då? Hur blev deras utlandsresa?
Ja, det hände mycket, de fick se en hel del nya saker, kanske fick de nya värderingar. Men så mycket sola och bada blev det ju inte eftersom man inte fick gå ner till stränderna.

Men estländarna fick också se nya saker. Att lilla Sofia hade träskor väckte uppmärksamhet, och att så små barn åt kall glass var ju också helt fel. Sedan var det ju det där med att jag bar henne på ryggen så mycket, som också var konstigt för dem. Det är pappans göra enligt estländaren. Fast vi tyckte å andra sidan att det var mannen som skulle asfaltera vägarna, inte kvinnorna, som estländarna tyckte.

När Sofia som var trött i fötterna satte sig vid den okände ryske soldatens grav i Tallinn, då log alla. En så underbart söt liten flicka just där, var verkligen helt fel.
Just den platsen hade Ülo och Anne åkt till på sin bröllopsdag i början på 60-talet. Det var första och enda gången Ülo kört bil berusad, och då körde han i vild förtvivlan till den platsen som ockupanterna gjort till en stor minnesplats över segern över estländarna. Just dit valde han att fara på den dag som skulle vara en av de lyckligaste i hans liv. Men inte ens då släppte känslan av fångenskap honom.

Vet ni, när vi fick beskedet att vår båt som skulle ta oss tillbaka till Stockholm hade gått på grund i skärgården, då blev den sovjetiska guiden orolig för vår skull. Hon sa, att vi måste spara våra pengar nu. I hennes värld betyder en sådan sak att hon måste betala returbiljetten själv, att den biljett hon redan betalat blivit förverkad. Men vi hade betalat biljetterna i Sverige, vi försökte förklara för henne, att vi skulle få nya resedirektiv från resebyrån, som inte skulle kosta oss något, och så blev det naturligtvis.

Vi fick nya biljetter. Istället för att åka direkt till Stockholm, fick vi först ta en båt till Helsingfors för att där byta till en Siljabåt hem.
Vi tog farväl av Anne och hennes familj. Det kändes vemodigt, men ändå var det en skön känsla att ha träffat dem. Nu hade Ants släktingar i Estland. Han hade hittat sina rötter, och inte förrän allt detta hänt kunde jag riktigt förstå vikten av att ha rötter. Jag kände ju mina rötter fullständigt. Pappa hade alltid berättat om sin barndom och sina gamla släktingar. Jag hade till och med fått ett släktträd. Så jag var trygg.

När vi vinkade från båten till våra släktingar som var ställda bakom ett plank långt borta, såg vi en partidam stå och häva i sig öl vid båten och vinka åt några ”kändisar”. Hon behövde naturligtvis inte stå bakom plank, och det visade hon med all tydlighet. Hon var PAMP. Hundarna med hundkorg och vakterna med dragna gevär var inte en fara för henne!

Stackars berömde dirigenten Siiak, med Leninorden och allt, som förklarade för oss, när han följde oss till båten att han ville att vi skulle ta honom ur fängelset. Det var så han uppfattade sitt liv. Han var satt i livstids fängelse!

Resan tillbaka gick bra. Estländarna som var på utlandsresa med KGB-agenter som vakter blev som vanligt illa behandlade, men de var ju ändå på resa till Väst. Antagligen hade de fått samma instruktioner som Anne fick 1991 när hon besökte oss: ”När ni kommer in i Stockholm och ser de stora vackra husen, ska ni inte tro att det är på riktigt. Det är bara kulisser, bakom dem ligger barnen och svälter.”

Själva kunde vi inte tro att vi var säkra förrän vi såg fyren vid Svenska Högarna. Då jublade vi av glädje över att få återvända till vårt normala liv i Sverige. De estniska KGB-agenterna som följde den estniska gruppen såg oförstående på oss.