.

3.

Vi följde med på guidade turer varje dag för att få se så mycket som möjligt. Vid ett tillfälle blev vi tilltalade av en kvinna på ryska. Eftersom Ants inte kan tala ryska svarade han henne på estniska istället. Då blev hon rasande och skrek att vi minsann var tvungna att kunna ryska och måste svara henne på ryska! Usch vad det var obehagligt! Vi är ju inte vana att bli utskällda av främmande människor på stan.

Efteråt frågade vi guiden som självklart också var KGB-anställd, varför kvinnan skrikit så åt oss.

”Ni vet hur det är!” svarade hon. ”Ni vet hur det är mellan ryssar och ester.”

Sedan sa hon inget mer, och egentligen hade hon sagt för mycket redan. Det kunde ha kostat henne jobbet om vi skvallrat för hennes chefer! Officiellt var ryssarna bästa vänner med esterna.

Ülo tog oss till en valutaaffär en dag. Det var en affär där man bara kunde betala med utländsk valuta. Där fanns många varor som inte fanns i de vanliga affärerna. Sådant som alla behövde, men som undanhölls det vanliga folket. Det kunde vara vanliga tvålar eller andra triviala varor. Dit gick vi alltså, Ülo, Ants och jag.

Först gick Ülo in. Vi såg direkt hur damen snörpte på munnen och visade sin ovilja. Hon svarade helst inte när Ülo frågade något, men var trevlig när Ants talade med henne.

Efteråt sa vi, att det kunde lika gärna ha stått en skylt med ”Whites only” eller ”Endast utlänningar” på dörren. En vanlig est var inte välkommen där!

Hur kan det vara att leva i sitt eget land, och bli behandlad som en gatlort av erövrarna? I modern tid! I ett västerländskt land!

Anne berättade om Ülos syster som gift sig med en rysk man. Det fungerade ganska bra, men ibland skar det sig. Om någon talade estniska när han var med skrek han till denne: ”Jag ser till att du hamnar i Sibirien om du fortsätter med det där!”

Och alla visste att det var fullt möjligt att det skulle hända.