.

Ja, Sibirien ja, det är ju ett kapitel för sig. Hur ska vi någonsin förstå och kunna värdera vad som hände människorna där. Hur värderar man smärta, svält och död?

Vi träffade Nilla hemma hos hennes syster Liia som varit stor dansös och fått Leninordern

Liia ringde till hotellet där vi bodde och frågade om vi ville komma hem till henne på middag.

”Ja, tack. Gärna!” sa vi.

Men vi var inte välkomna förrän om två dagar, och det var väl inte så konstigt tyckte vi, tills vi fick veta att det var så lång tid Liia behövde för att leta i affärerna efter något som hon kunde göra mat av. Så ont var det om mat, att man fick gå i många affärer för att hitta åtminstone något. Om man inte hade utländsk valuta förstås…

Hemma hos Liia fanns hennes man och syster.

Vi började med att grilla korv utomhus. De bodde i ett eget hus, samma hus som de bott i under frihetstiden.

De vågade inte tala om för någon att ena sonen flyttat hemifrån, för då fanns risken att någon främmande person skulle bli placerad i deras hem. Man fick inte ha lediga rum i en villa, det var lyx och orättfärdigt.

Liia låste ytterdörren när vi satte oss i trädgården.

”Kommer det en tjuv får vi ingen hjälp eftersom vi bor i individualhus” sa hon och sedan fortsatte hon med hög röst att spy ut sin galla över ryssarna som förstört deras liv. Hennes man försökte tysta henne, och efter en stund kunde vi samtala vanligt med varandra.

Men jag skulle berätta om Nilla, hennes syster som varit i Sibirien:

Nilla var mycket ung, ca 20 år när landet ockuperades. Hennes man hade sommarjobbat på en polisstation under frihetstiden medan han gick sin utbildning. De var ett helt vanligt ungt estniskt par med andra ord. De hade inte alls brytt sig om politik.

En dag ringde det på dörren hos Nillas mamma. En milis frågade efter Nillas man.

”Han är på sitt arbete.”

”När kommer han hem?”

”Han kommer väl med 17-tåget som vanligt,” sa mamman.

Milismannen gick direkt till tågstationen, där han mötte Nillas man med ett skott i pannan. Han hade ju arbetat på en polisstation under frihetstiden som sagt!

Nilla blev hämtad i hemmet senare på kvällen och skickad till Sibirien, där hon var nära att avlida av svält, som så många andra för övrigt, men skillnaden var, att Nilla hade en syster som var känd i landet som en mycket stor dansös. Hon lyckades rädda Nilla ur Sibirien i sista stund och tog hand om henne.

Men då kom ju problemet att alla blev osäkra på Nilla. Man kommer inte levande från Sibirien utan att ha gjort något misstänkt. Hon kunde tillhöra KGB t.ex. och skulle skvallra på allt hon hörde!

Men när vi träffade henne 1978, när vi satt kvar vid matbordet tog hon min hand. Hon sjöng ”Du gamla du fria” på svenska för mig, och både hennes och mina tårar rann.

1938 hade Nilla varit med en kör till Uppsala, och hon hade inte glömt den svenska nationalsången på originalspråket trots allt som hänt henne därefter. Är det inte fantastiskt?

Liia Leetmaa.

Om Liia Leetmaa på sidan http://tmm.ee/index.php?s=155

 Eugenia Litvinova`s student Liia Leetmaa (1924–2004; maiden name until 1950 Vink) won a Gold Medal at the contest of ballet artists held in Brussels in 1939. Later, she became one of the most outstanding classical ballet pedagogues of the Estonian ballet school ever. Among her students belong: Tiiu Randviir, Elena Poznjak-Kõlar, Juta Lehiste, Mai Murdmaa, Svetlana Balojan, Ülle Toming, Olga Tšitserova and many others.