.

Ett inlägg i den svenska kulturdebatten som pågår just nu.

Stockholm den 3 maj 1997

Det hände något fruktansvärt. Det känns svårt att tänka på det. I torsdags på första maj var jag med några vänner på besök i Uppsala. Vi skulle se Domkyrkan.

Då kom där en skara människor med röda fanor!!  Jag kunde inte tro mina ögon. Röda fanor i ett fritt land!

I tåget gick många ungdomar. De ropade slagord. Jag kände mig förflyttad till en annan tid, en annan plats. Jag kände hur skräcken tog tag i mig. Igen. Jag blev åter den lilla 8-åringen som kikade ut genom källarfönstret i morfars hus i Tallinn. Jag såg de röda soldaterna komma tillbaka. Det var krig i min stad. Min älskade morbror var försvunnen. Hela hans familj var borta. Mormor satt och grät vid sidan av mig. Mamma och pappa var på väg till oss. Vi var livrädda. Vad skulle hända nu?

Ja, vad hände oss?

Bilderna kom tillbaka med en rasande fart, där jag stod i den vackra staden Uppsala. Mormor blev kallad till förhör. Hennes son, sonhustru och sonson hade flytt. Nu räknades de som landsförrädare. Jag var så rädd. Skulle jag förlora min älskade mormor också?

Mormor kom tillbaka. Men förändrad.

Det kom främmande människor till vår lägenhet. De visade en ritning av vår bostad och sa, ”vi ska bo i det stora rummet”, och så flyttade en arkitekt från Leningrad med fru, son och svärmor in i det stora rummet. Sen kom det en annan familj och sa, att de skulle bo i mitt rum, och sen kom en till… Till slut bodde mamma, mormor, moster Meeri och jag i matrummet, som var genomgångsrum till det gemensamma köket. Jag sov under bordet. Kan ni förstå hur vi levde?

Pappa dog tidigt av hjärtattack.  Han ägde ett apotek i södra Estland. Han blev kallad till förhör många gånger. Man sa, att han inte fick sälja medicin till alla som han gjorde. Han fick bara sälja till kommunister. Gång på gång blev han "behandlad". Till slut orkade hans hjärta inte mer. Jag älskade honom så mycket!

På nätterna när vi skulle sova väcktes vi ofta av motorljud. Vi hörde en eller flera bilar med rasande fart komma till vårt hus. Vi hörde inbromsningarna.  Ytterdörren öppnades. Vi slutade andas. Steg i trappan.  Ska de stanna vid vår dörr?  Nej, inte den här gången.  De gick in till några grannar.  Vi hörde gråt. Förtvivlan.

Nästa dag var en skolbänk tom. Ingen visste vad som skulle hända dem som nu var försvunna.  Men troligen skulle min klasskamrat aldrig komma tillbaka. Lägenheten var tom.  Låst. Ingen vågade göra något. Alla visste att snart kommer de... Och en dag gjorde de det.

Jag minns dem som en lång rad av små mörka män.  I tysta led kom de. Dödstyst gick de med varsin tom säck i handen. In i de tomma lägenheterna. Ut kom de med fyllda säckar. Sedan vandrade de tillbaka lika tyst som de kommit. Det var bekräftelsen. Människorna skulle inte komma tillbaka.

Vi blev kallade till torget. Det var ett viktigt besök från Moskva. Alla måste ut. Hurra och sjunga. På befallning var vi där. På befallning hurrade vi, och lika förskräckligt var det varje gång. Hur kunde någon tro att det var spontant?!

Vi orkade inte bo som vi gjorde. När vi blev förvisade till Kaukasien for vi dit för att börja ett annat liv.  Vi flyttade in hos mormors bror Jakob, som flyttade dit med sin mamma under tsartiden många år tidigare.  Han hade fått möjlighet att odla vinbär.  Det gjorde han, och skötte sin odling ordentligt. Han beskar sina buskar, vattnade och gjorde det som skulle göras. En dag när vi var där fick han besök av några beväpnade myndighetspersoner. ”Vad håller du på med?” Sa de. ”Du tror väl inte att du är märkvärdig på något sätt?”  Sa de. Och sköt ihjäl honom. Man måste vara som alla andra i ett kommunistiskt land.

Så fort vi någonsin kunde återvände vi till Tallinn. Den gången blev min bostad en balkong.

Vi skrev ett brev till den högsta sovjetledningen, där vi berättade om vår situation. Vi fick lov att förödmjuka oss till stoft. Efter några år blev vi tilldelade en lägenhet med eget kök. Men det kom någon annan och tog den istället, och vi fick hans gamla med delat kök, toalett och hall. Man måste kanske ha levt med delat kök för att förstå.

När jag efter att ha varit gift i några år fick en lägenhet med eget kök, satt jag hela första natten i det köket och bara njöt.

Sen dog mormor. Mamma hade aldrig kommit över pappas död, och moster Meeri hade blivit bitter. Jag kände mig ensam och rädd.  Livets centrum under hela min uppväxt var skräck. Allt kretsade kring denna skräck. När som helst kunde man bli hämtad. För att klara sitt eget skinn kunde någon anmäla en för vad som helst.  För saker som inte är någonting här i Sverige.  Att ha kontakt med någon i västvärlden t.ex. var farligt.

Jag tänkte också på min kusin som gjorde militärtjänst i den sovjetiska armén. En dag kom han hem i en kista svept med en röd flagga. En vakt fanns hela tiden vid kistan. Vi skulle aldrig få tillfälle att öppna den för att se vad som hade hänt. Men vi visste att han, liksom så många unga ester, hade misshandlats till döds av de andra soldaterna, som föraktade ester.

Så många är tankarna när jag ser det här revolutionära tåget av människor. Jag blir förvånad att de inget har förstått, och att de kan gå bakom dessa fanor.  Röda. Röda av blod. Mina släktingars och vänners blod. Alla dödade människors blod. Ursinnet stiger i mig. Jag vill skrika åt dem. Jag vill slå dem. Men jag gör inget. Jag går därifrån.

Anne