.

Jag har skrivit ett brev till Ants farmor Anna Lowiisa, som dog på 60-talet. Här är ett utdrag:

 

Här är Pagarigatan där KGB hade sitt huvudkontor i Tallinn under ockupationsåren.

 

Vad är rätt:

En man i byn, som har förbindelse med Moskva får veta att vissa människor skall hämtas till Sibirien en speciell dag. Han vill rädda dem. Han säger åt dem att resa bort några dagar. Milisen (socialisters namn på polisen) kommer. De hittar inte de rätta människorna, men måste fylla den påbjudna kvoten. De kommer på natten, tar några andra människor istället för dem som inte är hemma, och beordrar dem att packa alla förnödenheter på kort tid för att resa iväg till ett helvete, som vi har svårt att föreställa oss. Det är föresten orsaken till att det var så många barn som blev skickade, att dessa människor måste hålla kvoten.

Var detta en ond eller en god människa? Han räddade sina vänner, men orsakade att andra människor fick göra den fruktansvärda resan istället.

Visst måste jag få tycka synd om människorna! Men nej! Inte tycka synd om, bara försöka förstå. Jag måste försöka tänka mig in i detta liv ni levde för att förstå hur unga människor, som vi verkligen försökt hjälpa, kunde bedra oss så. Alla kan bedra. Det finns alltid människor som gör vad som helst för pengar. Men när man inte kan lita på någon!

"Du ska aldrig lita på en estländare som växt upp i Sovjetunionen! Ingen! Inte ens på mig”, sa Hanno för över 10 år sedan. "Vi ska aldrig ha pengaaffärer ihop. Jag litar inte ens på mig själv!"

Proua Anna Lowiisa, jag försöker förstå hur ni fick det. Hur Ert liv blev.

"När ryssen kom försvann allt normalt liv."

Så sa Hanno, och jag förstår att det är viktigt. Men då måste jag också förstå vad ett normalt liv är, vad det var som försvann. Jag har ju bara levt mitt vanliga svenska liv.

"Det är så skönt, att Indrek kan cykla fritt omkring, utan att behöva vara rädd och utan att behöva gömma sig i skogen för att undvika att bli deporterad." Han talar om sitt 10-åriga barnbarn!

"Det viktigaste var att försöka uppfostra sina barn till människor. Till estniska människor."

Jag vet att det kom främmande människor till Er lägenhet. Första gången 1940, under den första sovjetiska ockupationen. När tyskarna sedan ockuperade Estland 1941 försvann alla nya inneboende. Men så blev det september 1944, ryssen kom tillbaka och Morits flydde med sin unga hustru och lille Ants.

Jag har hört att det en dag knackade på dörren hos Er, och där stod några främmande människor och sa, att de skulle bo där. Jag förstår, att Ni då fick lov att lämna ett rum till dem. Några dagar senare knackade det på dörren igen, och några andra stod där och krävde ett annat rum. Vad blev det kvar till Er själva till slut?

Hur är det för en gammal människa, som några år tidigare förlorat sin man och vars son har flytt med sin lilla familj, att i denna stora sorg och oro inte ha något privatliv alls. Nu gäller inga gamla levnadsregler.

Jag vet att Ni kallades till förhör hos KGB på Pagari tänav för att Morits flytt, men jag vet inte vad som hände där, bara att Ni efteråt var förändrad. Ni skrattade aldrig mer.

Jag vet att Er svärson dog i förtid för att han sålde medicin till alla sjuka, trots att han fått stränga order att bara sälja till "rättroende".

Naturligtvis förstår jag att det normala livet tar slut! Inget var ju längre människovärdigt!

"En est vill kunna stänga sin dörr, vill ha en meters avstånd till den människa han pratar med. Han behöver inte "känna" den han pratar med, det räcker med att han kan förnimma. Esten vill se, men inte hela tiden höra. Det är bl.a. det som skiljer esten från ryssen."

Så sa Õie en gång. Och hon vet, hon tvångsflyttades in i en 12kvm stor stuga med tre främmande ryssar och sin mamma i Sibirien.

 

 

Proua Anna Lowiisa. Jag frågade en man hur det var att leva i en kolchos. Hur det verkligen var. Han svarade så här:

Våren 1949 började tvångskollektiviseringen. Den byggde på "frivillighet".

Man gjorde så:

Först skickade man 21 000 estniska bönder och andra till Sibirien. Sedan sa man att alla jordbrukare fick välja: antingen anslöt man sig till kolchosen, vägrade man blev man ålagd att betala en synnerligen hög skatt, som nästan ingen kunde klara, eller skickades man till Sibirien. Nästan alla skrev då "frivilligt" ett brev, där man bad vänligen att få komma med i kolchosen. "Vill Ni vara vänlig att ta med mig.” Om man inte skrev detta brev, tvingades man att "frivilligt" skriva under ett annat brev, där man talade om att man ville till Sibirien. Skrev man inte under detta, tvingades man resa ändå.

De som stannade lämnade "frivilligt" allt hö, all säd och allt som jorden gav till kolchosen. Man lämnade nästan alla sina djur hästar, kor, får och höns. Man lämnade alla maskiner.  En kolchosarbetare fick för egen del behålla en ko, en gris, två får, kycklingar en hund och ½ ha jord. Allt annat ägdes hädanefter av staten.

"Frivilligt" arbetade man från soluppgång till solnedgång på kolchosen, sedan gick man hem för att sköta sitt eget! Det var ju livsviktigt, eftersom man inte fick någon lön för sitt kolchosarbete de första åren. Fick man något över på sin egen tomt var det absolut förbjudet att sälja det.

Leida, som ändå tog sig till Leningrad för att få några rubler för smöret som hon kunde undvara, ertappades, och blev dömd till 5 år i Sibirien. För lite smör! Nej, för att hon sålde sitt smör!

Det kunde hända (!) att man kunde få något lite i natura i lön. En husmor kunde få ta dammet som blev kvar när man malt mjöl. Men det räckte ju inte att leva på, så efter 2-3 år var svälten total i kollektivet. Hästen ramlade omkull, och kon orkade inte gå. I förtvivlan letade man grenar i skogen för att ge sina djur att äta.

Om någon inte orkade, eller av annan anledning inte gick till sitt arbete, omöjliggjordes den människans situation. Allt togs ifrån honom, vilket betydde att han självklart svalt ihjäl.

Den som hade någon som helst möjlighet flydde till staden och försökte att på något sätt skaffa sig ett viste.

Så började den estniska lantbefolkningens tragedi. Man lämnade landsbygden för att skaffa sig inkomst på något annat sätt, någon annanstans.

1953 dog Stalin. Och 1955-56 började man så smått tillåta folket på kolchoserna att tänka själva. Lite grand efter hand fick de börja sälja sina egna produkter. Det blev till och med så, att det fanns kolchoser som började löna sig, de hade duktiga ledare! De var duktiga på mygel, lögn, kriminalitet etc. alltså.

Behövde man en bil fick man lov att "kombinera". Det innebar att en intensiv byteshandel tog vid med varor stulna från kolchoser och andra arbetsplatser. Elektriska motorer gick det absolut inte att få tag i på ärligt sätt. Men genom att "kombinera" kunde man så småningom få köpa en till kolchosen. Detta gjorde, att det 1958-60 bildades nya rika kolchoser, där människor arbetade och fick lön för sitt arbete. De var inte så vanliga, men de fanns. I kolchosens butik fick bara de egna arbetarna handla. Hade man oturen att tillhöra en av de dåliga kolchoserna fick man inte mycket att äta. Så var det bara.

Det var redan för sent. Allt var slut. Den estniska kulturen var raserad. Man hade verkligen lyckats skapa "den nya människan". En egoistisk människa, som bara gjorde det som var nödvändigt, som aldrig var vänlig i onödan, och som alltid var beredd att stjäla. Att stjäla från staten var inget brott i folks medvetande. Det var självklart och applåderades. Att stjäla från en privatperson däremot var ett svårt brott.

1960 skedde en förändring. Då började man bygga nya bostäder i hela Sovjetunionen. Alla människor skulle bo likadant, i samma slags hus både i stan och på landet. Det var det sovjetiska "miljonprogrammet". Tyvärr förföll husen innan de var klara. Dålig betong, slarvigt arbete och undermåligt material förstörde även denna satsning. I Estland kallas dessa hus för Chrustjevka.

De gamla estniska byarna var borta. Allt förföll. Ingen hade någon möjlighet att reparera de hus som lämnades kvar.

Denne man, som berättade allt för mig ville verkligen få mig att förstå vad modernt slaveri är.

"För att man över huvud taget skulle få förflytta sig från den egna byn måste man ha pass. Det hade esterna. Men folken i Ryssland, Ukraina och Vitryssland fick inga pass. De måste för alltid stanna och leva sina liv i den by de befann sig. Det är äkta slaveri!!!"

Jag undrar, om jag nu börjar förstå hur ni levde. Kanske, men ändå inte. Det svåra är ju att tänka sig att ni alla varje dag, varje timme, varje minut levde i ett samhälle utan normala regler, utan den minsta trygghet.