.

Vi satte oss i bilen och satte på ”ismaskinen” för att inte svettas ihjäl.

Vägen till Narva, Peterburi Maantee, är en bred asfaltväg. Vi minns när en sträcka av vägen var av betong, men det var några år tidigare. Nu är det asfalt. Här skulle de sovjetiska stridsvagnarna gå när behovet kom någon gång i framtiden. Det var raka vägen till Leningrad. Nu kommer man inte så långt utan en massa besvär.

I alla fall åkte vi där.

 

Vi for ner till Narva-Jöesou där en stridsvagn står kvar. Vi stod vid fordonet och lyssnade när Hanno berättade. Den är alltså uppställd på ett fundament som ett minnesmärke över andra världskriget, och egentligen är det en sovjetisk tank av USA-material. Det var ett samarbete mellan de allierade. USA skickade tanks i byggbitar till Sovjet, som sedan monterade ihop dem.

Denna tank, som var med och förgjorde Estland, var alltså från början tillverkad av och skickad från USA till Sovjetunionen i bästa samförstånd.

Vi stod förundrade och en aning beklämda och tittar på fordonet, som ser alldeles oanvänt ut. Hur många har fått sätta livet till när de här kom rullande?

 

Vi fortsatte till Narva. Det är en förhållandevis ny stad.

Ryssarna bombade hela staden när de kom 1944. Det gamla rådhuset fick vara kvar eftersom världens första sovjet hade bildats där, sägs det. Två äldre fastigheter står också kvar i rådhusets närhet. Det var väl svårt att bomba dem utan att skada rådhuset. Men, får vi senare höra, officiellt står inte de heller kvar. Alla fotografier som finns kvar från tiden efter kriget är tagna så, att husen inte syns. I Nürnberg slogs det dessutom fast att all gammal bebyggelse verkligen var borta. De utlandsester som enligt arvsrätten fått tillbaka dem har fruktansvärt svårt att bevisa, att det är just de husen, som vem som helst ser med sina egna ögon, som står där, eftersom husen egentligen inte finns.

Vi möter en ung flicka som ska vara vår guide. Hon är ryska som kan tala engelska, men på ryskt vis. Ibland är det därför svårt att förstå vad hon säger. Hon visar oss staden och börjar med att berätta om Kreenholms tygfabrik.

Det var den fabriken som bara anställde rysk arbetskraft under sovjettiden, eftersom man gjorde så av säkerhetsskäl när det gällde känsliga fabriker. Det är orsaken till att den estniska staden nästan bara har rysktalande befolkning. Men så uttrycker sig inte vår guide. Hon talar om Narvas historia, och visar oss sedan alla monument över segrande ryska trupper och talar om dagens Narva som är ockuperat av esterna. För säkerhets skull ber vi henne säga det en gång till. Jo, Narva är ockuperat av esterna.

Det var en ny vinkling av historien.

 

Vi går fram till Narvafloden. Nu har vår guide lämnat oss, och det är Hanno som berättar. Under slutstriderna 1944 stod ”tyskarna” och ”ryssarna” mot varandra här. Det var ester i båda arméerna. Det är så tragiskt. "Estlandstyskarna” stod på den nuvarande estniska sidan på kullen och försvarade territoriet. ”Estlandsryssarna” kom i stora vågor över den isbelagda floden. Tyskarna sköt och sköt. Ryssarna föll, men det kom bara nya vågor av ryssar. Tyskarna sköt och sköt. Ryssarna dog. De låg på isen och blev trampade av de nya vågor med ryssar som skulle in i landet. Några ryssar försökte rädda sig genom att ge sig åt fienden. ”Estlandstyskarna” som tog emot flyktingarna frågade varför de gjorde så? Och fick svaret:

"Det tjänar inget till. Om vi inte går framåt för att dödas av er, blir vi skjutna i ryggen av förintelsebataljonen bakom oss. De skjuter ner alla som retirerar. Vi dör i vilket fall.”

Det blev för mycket för” est-tyskarna”. De retirerade mot de Blå Kullarna. Men där fortsatte slakten. På våren när isen smält kokade hela Narvafloden av lik från den ryska armén.

"Förstår ni i väst, att om esterna i tysk uniform inte hade försvarat Estland så länge, då hade många, många fler ester dött. Det var deras förtjänst att så många ändå hann fly.”

När Karl XII stod här år 1700 och tsar Peter stod på den andra sidan, var det i stort sett likadant. Men den gången förstod tsar Peter att han inte hade någon chans mot den svenska hären, så han återvände till S:t Petersburg och lämnade över befälet till sin närmaste man.

 

Borgarna på var sin sida om Narvafloden vittnar om alla strider som utkämpats här.

På vår sida står Hermannborgen. Det var den Tyska orden som påbörjade det bygget och det var svenskarna som fullföljde det.

På andra sidan står Ivanborgen med de typiska asiatiska kupolerna. Som två generaler står de och synar varandra. Och har gjort så under några århundraden.

Det lustiga är att under Estlands förra frihetstid tillhörde båda borgarna Estland. Statsgränsen gick på andra sidan staden Ivangorod och fortsatte i en harmonisk linje över Peipsisjön och med staden Petseri på den estniska sidan. När Sovjet ockuperade Estland ritades gränsen om och Estland blev mindre till ytan. Folket delades upp helt godtyckligt. Historien är grym och orättvis. Rättvisa finns bara i de blå ögonen.

Apropå Peipsisjön har jag en underbar bild från 1996. Hanno står i sjön med ryggen mot Ryssland och armarna i en segergest i luften. ”Jag är en fri man!” vill jag döpa den bilden till.

Peipsisjön är en mycket stor insjö, ungefär lika stor som Vänern. Här fiskar man till husbehov och till försörjning och här badar man vid de långa sandstränderna. Detta är ett riktigt rekreationsområde för en stressad människa. Här bor också det gammelryska folket. De har behållit sin kultur från förr. Deras religion är mycket strängare än andra ryskortodoxa varianter, och de talar en äldre rysk dialekt.

Vi for genom deras område också. Hanno köpte rökt fisk som blev vår lunchmat den dagen. Vi kände oss förflyttad till en äldre tid, men ändå stannade vi inte där, så vi fick inget tillfälle att komma in till någon för att se hur de lever i sina hem. Men de är också en del av Estlands historia.

Så många tankar som kommer när man börjar fundera på allt som hänt. Så många människor vi mött. Och alla har sina unika minnen. Vi klarar oss bra eftersom Ants och Hanno talar estniska och Hanno dessutom ryska. Mina språk engelska, tyska och lite franska har jag ingen användning för. Här gällde det att alla skulle tala ryska. Alla estniska barn gick ett extra år i skolan under sovjettiden för att kunna tala felfri ryska.

Alla känsliga yrken innehades av den ryska befolkningen, t.ex. butiksbiträden och tågpersonal var av rysk härkomst. Det var ju livsviktigt för överlevnaden att man kunde köpa sin mat, och då var det rysk personal som hade ansvaret för den försäljningen. De kontaktade sina vänner och andra viktiga personer om något hade kommit in i affären. För alla andra gällde att om man såg en kö ställde man sig i den för säkerhets skull. I bästa fall visade det sig att det fanns något användbart att köpa.

Några hade förstås otur. En man ställde sig i en kö, utan att veta vad som fanns att köpa. Men det var dumt. Alla som stod där i kön blev anhållna. Vid domstolen fick han veta att den första människosamlingen, som senare blev till en hel lång kö, hade uppkommit eftersom ett mord hade begåtts, och nu var alla i kön misstänkta för delaktighet. Detta är en helt sannolik händelse. Och troligtvis blev han dömd också.

Vissa hade tur att få köpa något, andra råkade illa ut, men så var spelreglerna. Var du ute och gick en kväll och milisen inte hade fyllt sin kvot med tillfångatagna berusade, blev du troligtvis inlåst vare sig du var berusad eller inte.

Först var planen!

Vad gäller tågpersonalen fick det fria Estland plötsligt problem när det visade sig att ingen som arbetade på tågen kunde tala estniska.

 

Hur ofta ser man en polis med kalasjnikov? Jag såg en i Narva. Han patrullerade på gatan med vapnet i handen. Aldrig har jag sett en estnisk polis med vapnet på detta sätt. I Narva var alla poliser ryska, men i estnisk uniform.

 

Så nära Ryssland, ville vi ta ett steg in i landet. Vi fick specialtillstånd att gå på gångbron, som egentligen inte heller finns, och ta några steg över gränsen. Vakten var nära oss hela tiden så vi inte skulle göra något dumt. Vi gjorde inte det, vi bara kände efter hur Ryssland känns. Jag kan berätta att det känns precis som överallt annars.

Lite värre är det för den som råkar simma för långt ut i Narvafloden så att han kommer över gränsen av misstag. Han blir genast omhändertagen och satt i fångenskap. Hans släktingar får betala en lösensumma för hans frihet. Det är bra pengar!