.

Õie, vår granne tittade in på en kopp kaffe. Hon hade oroat sig för att vi inte drog upp rullgardinerna. Det är skönt att någon kontrollerar vårt hus hela tiden.

Hon berättade lite om livet i Väike Maarja under kolchostiden. Hon var mjölkerska. Den som drev kolchosen var en herr Gavronskij. Han var duktig. Kolchosen var välordnad och klarade sig bra ekonomiskt. Han hade också en egen liten bankirfirma där han erbjöd förmånliga lån till alla som ville köpa sin bostad. Det var det som möjliggjorde att vår andra granne, Asta, kunde köpa det huset som nu blir mindre och mindre eftersom hon inte reparerar. (Reparationer och sådant visste man inget om i Sovjetunionen.)

Õie och hennes man bodde i en lägenhet i kommunen, men hade hittat ett hus som var till salu. Inget hus i området fick säljas utan Gavronskijs tillstånd. Oberoende av vem som officiellt ägde det. När hon talade med honom om saken svarade han, att det var helt uteslutet att de skulle få köpa eftersom mannen inte tillhörde kolchosen. Han var chaufför. Efter moget övervägande anmälde han sig till kolchosen när ett annat hus blev till salu. Det var därför de köpte det huset Õie nu bor i.

Hon berättade också att hon ville ha en annan syssla. Hon fick möjlighet att arbeta på slakteriet istället. (Slakthus heter tapamaja på estniska vilket ordagrant blir mördarhus på svenska.)  Det var tröttsamt att mjölka så många kor. Men då blev Gavronskij arg. Ville hon inte stanna som mjölkerska kunde hon flytta därifrån. En gång mjölkerska – alltid mjölkerska, var hans åsikt. – Hon låtsade som om hon aldrig hört det och fortsatte på slakteriet. Gavronskij bråkade och var riktigt förb…d, men Õie brydde sig inte om det, så han orkade inte fortsätta, det skulle betyda en massa möten och krångel. Där var han inte ensam diktator!

Hanno brukar säga att vi aldrig kan förstå den ryska mentaliteten. Man argumenterar aldrig. De skriker och härjar tills folk gör som de vill. Lärarna var sådana i skolan också, men eleverna vande sig och lät dem skrika ur sig ilskan, sedan gjorde de i smyg som de ansåg vara rätt i alla fall, om det var möjligt vill säga.