.

1.

Jag trodde att jag hade berättat om vår första resa till Estland, men det har jag inte. Inte samlat. Nu ska jag i alla fall försöka göra det eftersom jag menar att för att förstå dagen måste man ha några kunskaper om gårdagen. Här börjar jag. (jag talar med Ants farmor Anna Lowiisa:

Om jag ska kunna förklara alla mina tankar för Er tror jag inte jag får låta bli att berätta om vad som hände 1978. Jag ska försöka göra det nu:

Det var midsommarafton. Våra barn var små. Hans, den äldste av dem skulle snart fylla elva, men först skulle Anna bli åtta, och lilla Sofia var drygt tre.

Hans hade tjatat om att han också ville åka utomlands som ALLA hans kamrater. Alla gjorde det. Åkte till Kanarieöarna eller så. Vi var ju bara ute och seglade hela somrarna, det var ju inget spännande.

Vi gav med oss. ”OK. Vi åker utomlands, sa vi. Vi ska åka till Estland.” Hans visste inte riktigt vad det betydde, men utomlands var ju bra. Sola, bada och bara leka hela dagarna.

Det var verkligen en vacker midsommarafton. I kvällssolen lämnade vi Stockholm hamn. Jag försökte se så mycket som möjligt av staden, och kände med hela min själ vilken vacker stad Stockholm är. Jag vågade inte lita på, att jag skulle få se det igen. Och ändå hade jag med mig mina barn! Hur tänkte jag?

Slottet.

Skeppsholmen.

Den vackra grönskan.

Skärgården i solnedgången.

Stugor.

Segelbåtar.

Motorbåtar.

Waxholmsbåtar.

Liv överallt.

Människor, djur!

Vår, min, levande skärgård!

Måsarna!

Hela tiden följde oss måsarna.

Skrik och skrän i sommarnatten. 

På däck stod musiker och spelade kommunistiska kampsånger. Vi gick till restaurangen och åt kålpiroger och sedan gick vi till kojs. Natten var lugn. Alla sov och alla vaknade tidigt på morgonen. Vi klädde oss och gick ut för att se Estland. Jag hade sytt likadana kjolar till flickorna och mig för att alla skulle se att vi hörde ihop om vi skulle komma ifrån varandra, ingen av oss kunde ju göra sig förstådd i Estland.

Solen sken.

Måsarna skränade,

för övrigt var intet.

Inte en båt.

Inte en människa.

Inga stugor vid stranden.

Tyst.

Tomt.

Nej, där kom en liten båt med lotsen.

Det var allt.

Vi stod förstummade.

Det är klart att vi visste.

Trodde vi.

Men vi visste inget.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss denna tomhet. Vad betydde den? Vad skulle vi få se härnäst?

Naturligtvis var den första passkontrollen i fartygets matsal komplicerad. Passkontrollörerna i Ants fädernesland talade inte landets språk! Det går inte att göra sig förstådd med en man som inte vill förstå något annat språk än ryska, när man själv bara kan säga fula ord på det språket. Det kunde Ants. Däremot talade han bra estniska. Men det gjorde inte de här männen. Och i Sofias pass fanns inget foto. Det behövs inte i ett svenskt pass när barnet är under fem år. Men vi hade kunnat sätta in det i alla fall. Och det hade vi inte gjort. Den här mannen hade aldrig sett ett pass utan foto! 

Skulle vi inte ens komma in i landet?

Efter en massa funderande och när alla andra gått i land, släppte de ut oss från matsalen. Vi gick snabbt därifrån. Bar våra väskor och kontrollerade noga våra barn. När vi klev nedför lejdaren såg vi ännu en passkontroll. Det var en liten bod med en soldat i alldeles där vid lejdaren. Vi hade ännu inte trampat estnisk jord. Han fick våra pass, så tittade han på oss, tog en telefon och ringde till någon. Vi höll andan. Skulle det börja om nu? Så log han! Och vi fick tillbaka våra pass. Vi gick därifrån och klev ner på den estniska kajen. Jag lyfte blicken en stund från barnen som traskade nedför lejdaren efter mig, och såg en mur av soldater med asiatiskt utseende med vapen beredda och hundar med munkorgar.

Därefter väntade nästa prövning. Tullkontrollen! Oh Herregud! Vi hade ju med oss jeans till släktens barn. Och tyger som man inte heller fick föra in. Fråga mig inte varför. 

Vi var sist av båten, så vi stod naturligtvis sist i den kön.

En man kom fram. Tog några av våra väskor och sa något som lät som "Viele kinder, viele kinder”. Och drog oss förbi alla andra. Fram till ett speciellt bord där för tillfället ingen turist stod!  Smidigt kastade någon en blick på våra väskor, och så blev vi insläppta. In i Estland!