.

Stalin:

 

Josef Vissarjonovitj Djugasvili (Stalin) föddes i Gori, Georgien, 1879. Han var den ende proletären av revolutionärerna. Han blev ofta slagen av sin alkoholiserade far, som dog under ett gatuslagsmål när Josef var 11 år.
Den unge Stalin var duktig i skolan och fick ett stipendium till Teologiska seminariet i Tbilisi. Medvedev, Stalins livstecknare, beskriver Stalin som djupt och livslångt präglad av sina tre år vid prästseminariet. Skolan präglades av upplysningsfientlighet, hyckleri och inbördes angiveri.
Stalin relegerades 1899, då han redan var på den revolutionära banan. I Sibirisk exil levde han 1913 - mars 1917. Han var bara utomlands i korta perioder. Han förstod inte deras internationalistiska orientering.
Han var inte intellektuell, han var ingen stor talare; han hade en praktisk talang, organisationsförmåga och en enorm arbetskapacitet. Han var också bankrånare i sin ungdom. Ett praktiskt sätt att skaffa pengar till partiet.
Han skrev några böcker, bl.a. Kratkij kurs (Kortfattad kurs) där han sätter sig själv i centrum för historien och jämför sig med Ivan de förskräcklige och Peter den Store.
Han blev en av Lenins trognaste medarbetare. Hans första uppdrag var som folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den första regeringen. Efter Lenins död och med en skicklig utmanövrering av rivaler blev han generalsekreterare 1922. Han samlade all makt i den positionen. Han valde in personer som han ville ha, och som på så sätt blev beroende av honom; han valde bort Lenins män och dem han skulle vara “tack” skyldig. Hela folket älskade honom trots den fruktansvärda terror han utövade. Helt otroligt. Kusin Anne sa dock 1991, att när de kallades ut på torget i mars 1953 i Tallinn för att gråta över Stalins död och alla grät: “Det var väl ingen som kunde tro att det var på allvar!?”
När inföll Stalins verkliga storhetstid? Vid andra världskrigets slutskede. När han “befriade världen" från Hitlers armé till oerhört lidande för den egna befolkningen av inkompetenta generaler (de som kunde jobbet hade ju likviderats), med oerhört många dödade och stora materiella förluster. Då var han en segrare.

Hur utvecklades denne sadistiske man efter misshandel i barndomen och sedan en så hög maktposition med makt över alla liv i Sovjetunionen. Han led av brist på självförtroende, avundsjuka och - sedan kurvan slutat att peka uppåt - led han även av sjuklig misstänksamhet och sadism.

 

Tänk er nu Krim i februari 1945. Världens tre mäktigaste män träffas. Roosevelt, svårt sjuk; ska snart dö. Churchill, ständigt berusad. Stalin, svåra personliga störningar - eller vad ska man kalla det.- I själva verket var ingen av dem frisk, men de skulle fatta avgörande beslut om världen.

Stalin och historien är ett kapitel för sig.
Människor hade inget egentligt värde. Det började för länge sedan. Den vanliga människan var bara en slav. Inte ens som arbetare eller soldat hade hon något värde. Hon var utbytbar. Det började med några folkgrupper som helt skulle förintas. Det var de nordkaukasiska, balkariska, ingusjetiska, kalmuchiska, karatjajiska, tjetjenska folken samt krimtatarerna, volgatyskarna ocvh mescheterna. De anklagades för samröre med nazisterna under kriget och tvångsförvisades till Centralasien och Sibirien i institutionaliseade terroroperationer, där många dog.
1 209 430 sovjettyskar deporterades under kriget. Sammanlagt mer än 3 000 000 människor deprterades till nya, för dem främmande platser. Några av dem hade säkert gjort sig skyldiga till något brott, men det stora flertalet var helt oskyldiga, helt vanliga människor.
En av de ingusjier som överlevde transporten österut beskriver senare infernot:

I överfyllda boskapsvagnar, utan ljus eller vatten, transporterades vi nästan en månad till vår okända destination. /.../ Tyfusen härjade. Ingen medicin fanns att tillgå. /.../ Under korta stopp på isolerade, obebodda stationer begravde vi våra döda nära tåget, i snö som var svart av sot från loket (det var förbjudet med hot om dödsstraff, att gå mer än fem meter från tåget.).

Ännu ett av de vittnesbörd vi fått om de här resorna. Präglade av total avsaknad av mänsklighet.

Tänk er nu att i Ukraina levde människor som lyckades med sina skördar. Området kallades för “Europas kornbod”. Tänk er sedan att när Stalin introducerar tanken på kollektivjordbruk och menade han att alla frivilligt ska skänka sina åkrar och boskap mm till staten. Hur är det rimligt att bönder som lyckats få sina jordar att blomstra, som lever på sina gårdar och vad de ger, hur är det rimligt att de ska lämna ifrån sig allt?

Vad var Ukraina? Vi läser i NE:
Ukraina har stora arealer med mycket bördig mark och fördelaktigt klimat, vilket inneburit att den primära sektorn av tradition har spelat en mycket stor roll i ekonomin. Drygt hälften av landets yta är uppodlad eller användbar för jordbruksändamål. Erosion och giftutsläpp från industrin har dock bidragit till att försämra avkastningen på många håll. Under merparten av 1900-talet torde emellertid jordbrukets organisation ha varit den huvudsakliga orsaken till den ofta låga produktiviteten i såväl åkerbruk som animalieproduktion. Vid Sovjetunionens sammanbrott hade kooperativjordbruken 70 % och de statsägda jordbruken 22 % av den odlade arealen. Återstoden bestod av små privata jordlotter. I dag är privat, familjebaserat jordbruk åter tillåtet men har stött på svårigheter av administrativ, teknisk och ekonomisk natur. De gamla upplåtelseformerna dominerar därför fortfarande.

Ja, jordbrukets organisation var orsaken till den sämre produktiviteten. Kolchoserna. Hade man tur, var det en skicklig man som ledde kolchosen, men alldeles för ofta var det inte så. De som verkligen kunde sköta jordbruk benämndes kulaker och förintades. (Redan Marx hade talat om att förinta. Då tänkte han på ett foilk på Balkan.) Inte hade 9 000 000 människor dött av svält i Ukraina under 1930-talet om bönderna fått sköta sig själva. Inte hade de lämnat ifrån sig hela skördar; inte heller nästa års utsäde, om de inte tvingats med våld. Det är Stalins verk. Men även Chrustjovs, han var huvudman i Ukraina då.

Och hur gick det sedan? För dem som överlevt. De saknar pengar och kunskap. De är tillbaka i utvecklingen. Det är så hemskt.
Man måste komma ihåg att alla med särskilda kunskaper, som var utbildade och lyckosamma, alla var “folkets fiender”, och hade förintats. Vad finns kvar? Naturligtvis föds det människor med alla möjligheter, men hur lång tid tar det innan de fått inflytande i samhället?