.

Jag började skriva om varför jag anser att det är intressant att studera Estland. Här kommer nästa punkt.

Identitet via nationalitet.
Mattias Gunnarsson säger i sin uppsats som jag började skriva om den 21 maj:

Den definition av nationalitet/etnicitet som förs fram av Hutchinson och Smith är att följande sex kriterier ska vara åtminstone delvis uppfyllda. Notera att alla är vända mer eller mindre inåt, mot den egna gruppen.

1. ett egennamn vilket syftar på gruppen.
Finns.

2. ett gemensamt (mytiskt) ursprung.
Finns.Både reellt och mytiskt.

3. gemensamma historiska upplevelser, hjältar, händelser, symboler.
Finns. Sagor och sägner från forna tider lever fortfarande.

4. delvis en gemensam kultur, till exempel religion, seder, språk
Finns. Och det är fantastiskt att det är så med tanke på att landet varit ockuperat i så många hundra år.

5. någon form av länk till ett hemland, inte nödvändigtvis kontrollerat av den egna gruppen; hemlandet kan även vara rent mytiskt till sin karaktär
Hemlandet finns helt reellt. Här har de levt i flera tusen år!

6. en känsla av solidaritet och gemenskap med andra medlemmar i gruppen.
Gemenskaphetskänslan gjorde att de stred i frihetskriget och att de blev fria igen 1991.

Med andra ord är nationalitet inget annat än ett ytterst subjektivt konstruerat begrepp, men det bör kanske tilläggas att för att en nationalitet skall erkännas som just en nationalitet måste omvärlden i någon mening erkänna den som sådan också.

“ytterst subjektivt konstruerat begrepp” det låter inte riktigt i mina öron. Jag anser att det är mycket reellt och ger medborgarna ro i sina liv. Många människor tycker om att byta kultur och miljö, men det är så mycket lättare för de flesta när de känner till koder, språk och traditioner. Det är en glädje att göra saker tillsammans när man vet vad som väntar. Har man dessurtom tvingats leva i en främmande kultur i sitt eget land, då tror jag att glädjen är ännu större när man kommer tillbaka till sin egen kultur.

Gunnarsson fortsätter:

Det görs ofta försök att definiera en nation utifrån de övriga kriterierna, till exempel gemensam historia och en kulturell kontinuitet. Till exempel när en fransman pratar om de långmustaschade gallerna eller en svensk om de långskäggiga vikingarna. Problemet är, som Fredrik Svanberg visar i sin avhandling Decolonizing the Viking Age, att vikingarna och deras tid, mer eller mindre har koloniserats av dagens nordbor för att skapa en nationell härkomst; ett mytiskt förflutet med hjältar i svunnen tid. Svanberg menar att det inte är övertygande att hävda att namnet “Suiones” hos Tacitus ska ha samma betydelse som “Svear” 700 år senare. Eller att dessa nödvändigtvis ska ses som kontinuerliga fram till medeltidens Sverige. Snarare är det korrekt att se vikingarna som offer för en sorts orientalism. Ett skickligt val, eftersom vikingarna uppenbarligen inte kan argumentera emot. Mer generellt är nationer skapade av kultur, tradition och historia som redan finns, men som gives en annan innebörd än de från början haft. Ett liknande resonemang kan föras kring ett gemensamt språk. Bauman och May påpekar att skillnaden mellan svenska och norska kan vara betydligt mindre än skillnaden mellan vissa dialekter, samt att olika nationer kan dela språk, som till exempel de engelsktalande länderna. Även övriga av kriterierna i listan ovan kan avskrivas på olika sätt; det är helt enkelt mer eller mindre omöjligt att objektivt definiera gränserna för vad är en nation är. Om man inte pratar om Estland förstås.